Gott nytt år.

Hej då 2008 och hej 2009.
Hej hej hej. Nu är det slut och nu börjar det. Hjälp.

Det är väldigt svårt att finna närhet hos någon om man inte tar ett fysiskt initiativ. Man vinner enligt min erfarenhet inga älskare på att vara en konversatör. Så egentligen är det ganska naturligt att jag kan känna mig väldigt mycket som ett ufo. Mindre nu förstås. Men ändå. Jag säger inte att det var bättre förr men jag kanske hade varit bättre förr så att säga. Tråkigt bara att det alltid ska vara så likriktat då som nu. Det bästa vore ju om det fanns olika alternativ. Jag har inte upplevt att det gör det.

Bloggtips

Korvasbloggen

Jag har hittat en blogg som jag tycker om. Den är inte tråkig. Annars tycker jag att många bloggar är tråkiga om man inte känner bloggaren.

Skorna

Jag har börjat prioritera fotriktiga skor.

Jag vet inte om det tyder på något sunt eller om jag har blivit tråkig.

Mest är jag arg för att det görs så himla få snygga fotriktiga skor.
Måste jag välja mellan att vårda min kropp och att ha snygga skor?
Eller så måste jag börja tycka att fotriktiga skor är det snyggaste. Men i så fall vill jag att alla ska tycka det. Jag vill inte vara ensam om att tycka att mina skor är snygga.
Det kan vi väl komma överens om?
Ecco är hippt och höga klacar är töntigt.

(åh det kommer inte att gå för jag tycker fortfarande att man ser liksom mäktig ut i klackar)

Onsdag.

Jag tassar runt i strumplästen, friktionen mot golvet känns äcklig. Jag ryser, eller är det någon slags feberfrossa? Jag drömmer mardrömmar om nätterna. Mina värsta mardrömmar handlar alltid om att folk inte lyssnar. Att man försöker förklara och få kontakt men att ingen lyssnar. Ilskan och tomma blicken.
Jag tycker inte att det är så tråkigt att vara sjuk. Sysslolöshet bekommmer mig inte, eller snarare, någonting kan man ju alltid göra. Ensamheten däremot. Särskilt nu när det aldrig blir riktigt ljust. Dagarna blir så meningslösa och man får inte saker gjorda på samma sätt som när någon sysslar med något annat i rummet bredvid.

Ha ha jag inledde mitt förra inlägg som om jag trodde att jag var Matin Luther King.
I kväll har vi spelning på Huset i Huddinge. Som vanligt har i repat tre gånger och som vanligt känner vi oss förkylda.

Kapitalismen; individualismens död.

Jag drömmer om en småskalig kapitalism som ska tjäna individens kreativitet snarare än hennes habegär. Ett samhälle med utrymme för företagande och egna initiativ. Men också ett samhälle som skyddar individen mot andras initiativ om dessa går över styr. Och ett samhälle som har plats även för de som har svårt att ta initiativ.
Men ser man på dagens råbarkade och osofistikerade kapitalism så tycks ju nästan ett kommunistiskt samhälle mera individualistiskt. Ta till exempel försäkringsbranchen som bygger på vinstintressen. Där är det grupptillhörigheten som avgör chanserna. Är man en ung kille så är det dyrare med trafikförsäkring, oavsett hur försiktig den enskilda individen är i trafiken. Och är man jugoslav och vill teckna en försäkring för sitt företag så kan man räkna med att det blir svårare än om man är engelsk. I ett samhälle där staten fungerar som försäkringsbolag så skulle man förmodligen inte ta hänsyn till etnisk eller könsmässig tillhörighet utan till inidividens behov.

Igår läste jag en krönika som hävdade att den svenska arbetaren var överbetald och avundsjuk och att den svenska chefen är underbetald om man jämför med Japan. Krönikören ondgjorde sig över att marknaden inte hade rättat till detta genom att sänka lönenivån för den svenska arbetaren och höja lönenivån för chefen. För trots allt så betydde ju chefen så oändligt mycket mer ekonomiskt för förestaget än en ynka arbetare.
Många arbetande människor bidrar med väldigt viktiga värden till samhället utöver de ekonomiska. Och det finns andra stora ansvar än ekonomiska ansvar. Det ansvar som även lågavlönade arbetare inom vården tar för andra människors värdighet och välmående till exempel.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Var är hjärtat?
Alla dessa jävla buisnessråttor. Jag blir faktiskt äcklad.

Det är väl bara att vänta på syndafloden.








ps. Gissa vilket yrke krönikören hade.

Lördag kväll.

Jag lockar håret med locktång innan jag går med Marcus till Theodoras enligt devisen man har inte roligare än vad man gör sig.
Jag tänker på hur trött jag kommer vara imorgon på första advent. Och så tänker jag att man lever bara en gång för det brukade peppa mig förra året.

Jag längtar jättemycket tills min Törnrosafilm kommer med posten.

Det var en intervju med Klas Östergren i tidningen idag (jag läser bara kulturdelen och den läser jag inte varje dag). Himla fin var han. När jag läste en bok av honom tänkte jag att boken var bra men att författaren verkar odräglig.
Jag tar tillbaka.

God natt.

Struktur.

Strukturer, tänker jag. Hur mycket kan man placera sig själv i dem i en vilja att vara självkritisk och sanningsseende utan att bli handlingsförlamad? Anlednigen till att man vill upptäcka strukturer är ju för att kunna krossa dem. Och anlednigen till att man vill krossa dem är ju för att man vill att varje individ ska kunna blomma på sitt eget sätt. Och vidare måste man se sin egen roll i det hela för att kunna förändra innifrån. Men tänk så tappar man tron på sig själv som individ mitt i alltihopa.
Ibland är människor som är tillräckligt naiva kanske bäst på att behandla andra människor som individer. Vi andra som bär på fördomar måste däremot blöta och stöta och undersöka dessa för att finna grunden till det strukturella problemet.
Är det en slump att Muhammed inte har någon att labba med på universitetet? Beror det i så fall på härkomst eller ålder? Undviker jag undermedvetet att labba med honom eller är det en slump att jag råkar labba med någon annan? "Det kanske inte är jag utan bara alla andra?" Är det hela bara pk-paranoia?
Varför förminskar jag mig själv mera nu än jag gjorde när jag var liten? Är det en naturlig utveckling för just mig eller beror det på något annat?
Det är ett sånt jävla slitgöra att försöka upptäcka strukturerna just eftersom man måste tampas så mycket med vad som är eget och vad som är "tillsatser" man hade klarat sig bättre utan. Och tänk om man upptäcker att man nästan inte har något eget kvar utan bara spelar efter samtidens manus och rollbesättning.
Men det måste göras för att människor någon gång i någon framtida generation ska behöva tänka mindre på det här. För att deras egna jag ska vara mera fritt och självklart i stället för att vara instängt i förlegade mallar och mönster.

Bloggkoll

Jag läser lite gamla bloggar och blir nostalgisk. Det känns konstigt att inte riktigt förstå den väldigt avancerade ironi man utövade en gång i tiden. Jag anar men kan inte greppa. Det är väl för många led helt enkelt.
Tänk om alla skulle börja blogga igen så att man fick lite kontinuerlig koll. Då skulle jag bli glad.

Störta stressväldet.

Jag kan inte låta bli att undra "är det så här det ska vara från och med nu?". Ska man sikta högre och högre och högre tills man faller. Ska man spänna gummisnodden tills den spricker? För det verkar ju faktiskt vara normaltillståndet åtminstonne i storstaden och åtminstone bland de jag ser. Eller har jag ett selektivt seende? Hur många går inte runt och är konstant småsjuka för att de är så stressade.
Och då kan jag bli så jävla arg på att jag hela tiden tänker att jag måste lära mig hantera stressen. VARFÖR DET? Varför ska jag hantera något osunt som väldigt få tycks kunna må bra av? Varför ska jag anpassa mig efter stressen i stället för tvärtom.
Folk som svälter svårt gör inte revolution har jag hört, de är för upptagna med sin hunger. Det är nog samma sak med stress. För jag ser ingen större anledning till att man ska behöva stressa så mycket i ett så rikt samhälle.
Revloution mot systemet, någon?

Labdag.

Jag har väl en orimlig längtan efter och förkärlek för det rimliga. Det förstår väl vem som helst med sunt förnuft att förnuftet inte härska på alla områden.
Å andra sidan förstår alla med osunt förnuft att det är idioti. Allt annat än rent förnuft kan nämligen spränga gränserna för vad som är möjligt. Och det är ju uppenbart obehagligt!

Och så vidare.

Onsdag uppenbarligen.

Ett brusande och en ringande ton ockuperar mina öron. Jag går runt och tänder alla lampor i alla rum. Overklighetskänslan. Skymningen må vara en av de vackraste, men också en av de ruskigaste sakerna med att leva i Sverige.
I somras var vi på cirkus. Jag hade en rosa prinsesskjol och klappade en stor, svart cirkuspudel utanför tältet. Sedan gick vi hem i skymningen. Men då var det sommar och skymningen var rosa som en floskulös Harlequinroman. Nu är det vinter och skymningen tycks snarare socialreaistiskt grå. Mer diskborste, antidepressiva och SVT 2.
Är det inte det ena så är det det andra tänker jag när jag rättar mitt högskoleprov, när jag rättar mina labrapporter, när jag rättar någons språk och när jag rättar till håret. Man kan ju alltid försöka göra sitt bästa. Att rätta till allt det där som är fel alltså. Men ändå; är det inte det ena så är det det andra det kommer man inte ifrån.

DN-kontakten

Har läst kontaktannonser och funderat lite på hur min kontaktannons skulle se ut om jag någonsin skrev någon. Kanske:
"Blyg moralist med stormigt känsloliv och höga ideal söker någon att överanalysera allting med."
Typ.
Något som slår mig är att ganska många verkar attraheras av så specifika attribut. Typ lång, kort, kraftig, smal, långt hår och bla bla. Verkar konstigt att bry sig om detaljer tycker jag.

Fröken Duktig

Agnes sa en gång något ganska klokt när hon jobbade på lekis. Nämligen att man inte bara ska berömma de duktiga barnen när de är duktiga hela tiden. Till exempel, vad bra att du har klätt på dig själv före alla andra eller vad fint du ritar eller vad duktigt du plockar undan efter dig. Då kan barnen komma att tro att hela deras värde ligger i deras duktighet. Den dagen man inte längre kan eller orkar vara duktig, vad är man då?

Sedan kan man förstås inte gå omkring och tro att det räcker att vara duktig. Nej man ska vara rolig också. Och lycklig!

Ett litet tips

Vid annonserna på Facebook finns två små små knappar, en med en tumme upp och en med en tumme ner. Om det dyker upp till exempel en dum annons för skumma viktminskningspiller kan man trycka på tummen ner och sedan får man motivera sin åsikt. Jag brukar välja alternativet "stötande" i brist på bättre.

Kan ju verka ganska onödigt faktiskt.
Men många bäckar små tänker jag.

Status

- Min labrapport blev nästan godkänd.
- Mina pengar är mystiskt försvunna från mitt konto.
- I kväll har jag dansat till coverband med stora delar av Kristofferskolans lärarcrew.
- Jag har inga rena trosor och använder därför bikinitrosor i desperation.

Jag bad om det, jag fick det.

Hej! Det här är jag glad för: Det har kommit ut en antologi om mansrollen som heter Pittstim (som Fittstim fast med pittar). Jag har inte läst den och kan inte säga med säkerhet att den är bra men det är ändå ett steg i rätt riktning mot att fler och fler vill prata om mansrollen och erkänna att mannen inte är något neutrum från vilket kvinnorollen avviker utan lika mycket en avvikelse från det individuella som vilken roll som helst.
Himla glad blev jag faktiskt.

För övrigt så var det partiledardebatt på TV igår. Jag har hört så många säga om Mona Sahlin att "det vore ju verkligen bra med en kvinnlig stadsminister, synd bara att Mona Sahlin inte är något vidare stjärnskott". Jag har inte kunnat uttala mig tidigare eftersom jag inte sett henne i någon debatt. Men nu måste jag säga att jag tycker att hon var riktigt bra. För första gången kände jag något slags förtroende för Socialdemokraterna.
Men kan inte någon ge Jan Björklund ett väldigt lockande jobberbjudande någonstans där han inte gör så mycket skada? Han är säkert inte den som skulle tacka nej till ett riktigt bra erbjudande.
För övrigt det ju tyckas vara anmärkningsvärt att vi har en regering som hejar lika mycket på Republikanerna som Demokraterna i amerikanska valet.
Seriöst!

Planen

Vad ska vi göra ikväll hörni? Jag tänkte att man skulle kunna vara hemma hos mig och äta middag och sedan kunde man se på Idol och äta godis eller gå ut... Orkar man gå ut? Är man sugen? Kanske. Hur som helst vill jag inte bara gå ut, jag vill umgås lite också sådär som man inte kan när man är ute. Annars tänkte jag på Theodoras för gamla tiders skull.
Vi hörs snart.
Puss

Idol, pågående finanskris och Hanna Fridéns blogg.

Jag vill ganska ofta ringa och prata med någon. Bara småprata lite. Men jag kan inte komma på något att småprata om annat än att fråga hur är det? och så kanske man svarar jo det är bra, lite stressad bara. Och så kan man ju försöka berätta lite om saker som har hänt som egentligen inte är värda att berättas och försöka återge saker som inte riktigt går att återge om man inte känner till bakgrund och detaljer.
Förut kunde man kanske prata om klassen. Har du hört att...? och varför ska de alltid vara så himla...? Och hur fan kan de lägga in två prov precis efter varandra? Man kunde prata om det jättelänge och det kändes meningsfullt eftersom man alltid förstod precis vad den andra menade och den andra förstod precis vad man själv menade. Det känns så trevligt när det är så. Det är så trevligt att verkligen kunna relatera.
Sedan kunde man till exempel prata om båten eller om folk som brukade hänga på Kolingsborg och sådant.
Men nu vet jag inte riktigt vad som finns kvar. Vad berör alla? Typ Idol, pågående finanskris och Hanna Fridéns blogg?
Jag vet inte hur det känns för någon att åka till jobbet/högskolan för jag har aldrig åkt den vägen. Jag vet inte vilka intryck alla smälter när de går och lägger sig på kvällen för jag har inte fått de intrycken.
Det känns så typiskt vuxet. Jo men vi hörs någon gång i veckan så kan man ta en fika när man har slutat jobba/plugga och så kan man inte fika för sent för man är för trött för det och så har man ju så mycket att göra imorgon.


Jag går och letar efter saker att trampa på som krasar, knastrar och går sönder under skosulan. Till exempel: Ekollon, smällbär, jättetorra löv. Många löv som ser perfekt torra och sköra ut visar sig ha kvar så mycket stuns att de inte krasar på rätt sätt och då blir man ju besviken. Men det gör inte så mycket för jag har köpt en ny kjol på Stadsmissionen som visserligen måste sys in men den var ju så billig och precis vad jag behövde (fast i en större version).

Puss och kram

Varför är ni inte tjatiga och obekväma?

Hej! Något jag undrar mycket över är varför man inte ser så många killar som är riktigt asförbannade över det förtryck som utövas över dem. Det finns rätt många tjejer som sätter ord på sin ilska över hur det kvinnliga könet betraktas i samhället och över hur man känner sig låst i en mall. Men det finns ju så himla många destruktiva delar av mansrollen. Blir man inte som kille sjukt arg när man läser en undersökning som visar att dagislärare kommunicerar mindre med pojkbarn och ger dem mindre närhet? Eller när män beskrivs som alltid villiga sexmaskiner (tjejer ses som sexobjekt men killar ses ju som jag vet inte vad). Eller över att det finns så dåligt utbud av modetidningar och skönhetsprodukter för män. Eller att det anses fjolligt att gråta. Eller att män enligt statistik oftare än kvinnor saknar en nära vän. Eller att badboyidealet är så hypat att många snälla killar upplever sin snällhet som oattraktiv. Alla har väl sina hjärtefrågor men var är ilskan? Var är de onyanserade krönikorna? Var blogginläggen? Var är killen som alltid måste räcka upp handen och påpeka hur mannen framställs i föreläsningsmaterialet? Var är tjatet?
Jag tänker att vi kvinnor kanske har ett ganska stort försprång på så sätt. Kvinnan har blivit förtryckt på ett så otroligt mycket tydligare sätt än mannen. Det har varit ett så tydligt och omfattande förtryck att det har skapat en revolution. Men nu när vi har så gott som politisk jämställdhet är vi fortfarande vana vid att jobba med vår könsroll, vi är vana vid att reagera på förlegade mönster och mallar för hur vi förväntas vara. Men med masrollen har inte hänt så mycket (jämförelsevis i alla fall). Männen har kanske inte utrustats med lika välutvecklade verktyg för att ifrågasätta sin begränsande könsroll med samma kraft och trovärdighet. Privilegierna i vissa avseenden kanske har förblindat och skapat lättja.
Jag vill höra höga röster och se tårar av frustration. Ett sansat erkännande av problematiken är inte tillräckligt för att spegla den destruktivitet som finns i mansrollen och den skada den åsamkar både män och kvinnor.

Energi

Från och med idag börjar jag dopa mig med järn och förväntar mig en outsinlig energi som ska motivera mig att törstigt tillgodogöra mig kunskap, producera en mängd kreativa och fyndiga julklappar och inte minst att vara mitt glada trevliga jag. Nu jävlar med andra ord. Nu jävlar tror jag att jag tar en tupplur förresten.

Men innan dess: Jag är så arg på ekonomin för att den inte ter sig begriplig. På sätt och vis vurmar jag för system. Men detta system tycks så godtyckligt och nyckfullt, inte alls som matematik eller en politisk ideologi. Nej någonstans påminner det mig om religion. Kanske för att det är dagens maktmedel precis som religion var dåtidens maktmedel.
Det är ett mysterium som provocerar mig till den grad att det förr eller senare måste utforskas. Och om man vill förstå människor måste man väl förstå den värld vi lever i och detta är ekonomins värld.

När jag tänker på att maktstrukturer är samhällets mesta ihålliga och dominerande strukturer så känner jag bara att jag inte vill vara med längre. Vad gör man för pengar? Vad skulle jag göra för hundra miljoner?
Det är som att det inte existerar något rätt och fel utan bara att tjäna på eller att inte tjäna på.
Och jag undrar det jag alltid undrar, det jag konstant har undrat sedan nio års ålder? Var fan är moralen? Var är moralen bland höjdarna och var är moralen bland vardagsmänniskorna? Och var är min moral?
Och varför måste vi vara parasiter?
Att tro på den fria viljan gör liksom nästan för ont. Det måste ju finnas en förklaring eller?

Kvällen då jag hade jeans stövlar och en partytopp på mig.

Jag läser i DN:s kulturdel "Araberna gillar också hårdrock" och undrar om titeln är avsedd att vara rolig. Smaken i munnen är som den är när man kommer hem vid fyra. Och jag mår så illa som jag inte förtjänar.
Jag står framför spegeln och undrar hur man fångar den där intellektuella känslan. Man kanske gör det genom att helt enkelt vara intellektuell. Men jag tror inte det. Det är inte samma sak. Jag är ute efter ett stilgrepp.Jag är sugen på det.

Några killar igår försökte smickra oss genom att säga att vi såg ju smarta ut till skillnad från de där blonda tjejerna vid bordet lite längre bort som hade dissat dem. Tove frågade "kommer ni från landet?" Fast de kom tydligen från Polen vilket inte alls hördes på uttalet men de kan ju ha menat för länge sedan.
Läxan man alltid lär sig är att när man försöker vara fördomsfri och diskutera på ett öppet sätt med folk som kanske ser lite idiotiska ut så får man ändå alltid precis så idiotiska svar som man kunde ha väntat sig om man nu hade fördomar.
Slutsats: Ta alltid folk för vad de ser ut att vara. De ser ut så av en anledning.

Snälla överraska mig någon gång!

Klockorna

Med ens började klockornas tickande dåna i hela huset och jag var tvungen att gå ut i hallen för att se efter att ingen hade lagt in en tidsinställd bomb genom brevlådan.
Stresstålighet är en högt värderad egenskap. Kanke är jag inte så högt värderad.
Tydligen sägs det att man klarar nästan hur mycket stress som helst om man sover bra. Och nu undrar jag huruvida jag inbillar mig att jag är stressad eller att jag sover bra. Eller om påståendet är inbillskt.

Tick tick
Pang

)

Jag tänkte idag när jag dansade, skrattade, var klängig, rabblade kemiska formler högt för mig själv, sjöng med i musiken och tänkte på hur snygg design en papperskorg hade att jag ändå har avslutat en parentes. Jag känner mer igen mig i mitt sjuåriga jag än i mitt trettonåriga jag. Det är skönt att vara hemma igen, nästan hemma i alla fall.

Igår fick jag veta att Marcus föräldrar köpte sitt hus av vår gamla klasslärare som var så sträng och gav alla duktighetskomplex som hette duga. Det känns konstigt att vistas så mycket i hennes gamla hem. Cirkeln sluts. Och jag har tänkt lite på vår gamla klass och min evigt inbillade självständighet gentemot den. Jag hade bestämt mig för att jag stod utanför allt och att allt var utanför mig när det egentligen var innanför. Och då tänker jag att vilka många idioter man har varit tvungen att stå ut med. Och att det var synd om dem för att de var svaga (som jag såg det) eller ledsna eller traumatiserade eller vad som helst men att det kanske ändå var lite synd om mig också. Trots allt.
För man blev ledsen av allt hårt och bråkigt.

Men som sagt; det var en parentes.

Teater

Vill rekommendera en pjäs som jag såg idag: "Petra von Kants bittra tårar". Man får se Pia Johansson (hon komikern som var med i Parlamentet och hade något eget program också) i en seriös roll som hon gör jättebra! Blev verkligen imponerad av henne.
Jag gillar Stadsteatern så himla mycket, jag kan förundras över mina privilegier när jag får gå gratis på universitetet och på teater för lika mycket pengar som en biobiljett kostar.

Känner rastlösheten för övrigt. Jag vill komma närmre långt bort och längre ifrån nära. Vill känna ingivelser.
Irritation är ju så oexotiskt.
Längtar efter en naturupplevelse faktiskt. Tror jag.
Imorgon ska jag nog gå på museum i alla fall.

Jag är så jävla arg på en jävla idiot med en jävla idiotblogg som jag inte vill länka, den jäveln ska tigas ihjäl (även om det är väldigt orealistiskt).
Han skryter med att ha fått omkull två unga oskulder på en kväll genom att tjata på dem om att leka en lek, typ snurra flaska som gick ut på att den flaskan pekar på ska man ha sex med. Hela bloggen handlar om att han ska ha sex med tjejer och om de inte vill det så beror det på att de försöker spela pryda eller bara inte vet om det än.
Man behöver naturligtvis inte ta honom på allvar. Man behöver så klart inte tro på allt han säger. Men det hjälps inte, man blir så arg ändå eftersom det här är så jävla vanligt. Att bli pressad alltså. Jag har blivit pressad och då sa jag nej tillräckligt många gånger för att det skulle gå in men om jag hade sagt ja efter fjärde påtryckningen hade han haft sex med mig trots att det var uppenbart att jag inte kände mig så himla entusiastisk till den idén. Och det finns hur många som helst som inte orkar eller vågar säga nej efter fem gånger.
Känner man sig så pressad att pressa att man tycker att det är värt att låtsas för sig själv att hon verkade ju jättepå hon vågade bara inte visa det?

Vad ska man med fri sexualtitet till om det sker i så förlegade mönster. Killen tar initiativet och tjejen säger nej för att visa att hon inte är någon slampa och sedan tar killen henne med storm för han förstod att hon egentligen ville det och då förstår ju hon också det och så är alla glada.

Näe.

Vet nån vad.

Tråkiga Fredrik.

Fredrik Reinfeldt blev intervjuvad av Luuk. Jag blev ganska besviken. Har nämligen alltid gillat Reinfeldt till skillnad från alla andra. Alltså icke att förväxla med hans politik som jag knappast vurmar för men han kryddade ändå valdebatterna lite mer än Göran (eller om inte annat så pratade han i alla fall inte i ultrarapid).
Hur som helst var han ju bara politiker hela intervjuven igenom. Jättetråkigt. Då var Mona Sahlin mycket mera människa när hon var hos Luuk.

Jag tror att det är bra att vara trovärdig som människa om man ska bestämma massa viktiga saker över människor.

Sommarminnen

Dåligt samvete är en form av självömkan och därför kan man alltid ha dåligt samvete över att man har dåligt samvete men nu har jag inte dåligt samvete över någonting visserligen och det är skönt. När jag inte sysselsätter mig med att ha dåligt samvete så har jag knölros, spränghuvudvärk, prestationsångest etc.

Att aldrig vara nöjd.
Jag är så jävla irriterad på att jag inte är så positiv som jag tänkte att jag var. Och jag kommer inte ihåg om jag någonsin varit positiv eller om det var en egenskap jag brukade tillskrivas av - typ alla? Vilka det nu var kan jag inte minnas.

Jag längtar till allting på västkusten.


PS. Jag drömde att jag fattade hur man prenumerar på Toves blogg. (Tove du kanske kan säga hur man gör i verkligheten?)

Jag, jag och jag

Sitter hemma hos Göran och dricker upp hans grapefruktjucie som han köper för att han tror att ingen tycker om och därför inte kommer att dricka upp den. Jag rökte en tredjedels cigarett som jag sen fimpade och slängde eftersom jag vill sluta. Min motivation är inte på topp och ibland misstänker jag att jag inte har någon vilja att genomföra någonting. Snart ska jag åka tillbaka till Grebbestad men vill helst stanna i Görans stökiga lägenhet. Jag hatar att jag förknippar rökning med precis allt som är trevligt i den här världen. Pauser, fika, alla väder, vänner, kaffe, resor, party, prat och god mat. Angående god mat så fick jag häromdagen tio kronors rabatt på Ritazzan i Göteborg med motiveringen "du är ju ändå här så ofta". Jag köper alltid samma sak, en liten latte och en chokladcroissant=48 kr. Och folk säger att det är dyrt att röka men det är alla mina fikapauser som jag hela tiden gör mig förtjänt av som drar ner min ekonomi. Det borde göras lite mer skräckpropaganda riktade till sådana som röker en till tre cigaretter om dagen. Jag som så lätt blir skräckslagen skulle säkert sluta bums.

A B C and one two three and nothing really matters to me

Såg barnhemmet igår och blev jätterädd. Så rädd att jag blev jättearg när Marcus sa att skogsdungen vi gick igenom på vägen hem var läskig eftersom jag inte hade tänkt på att den var läskig förän han sa det. Den var bra också. Rekommenderas.

Jag var i Riga i helgen. Fast mest var jag på en båt på väg till och ifrån Riga. Drack billiga och lite ljumma drinkar som var illblå och hette Isbjörn. "Three isbjörnar please" sa man i baren. Sedan dansade man lite till ett lettiskt coverdansband som spelade saxofonsolon på synthen. Ett lettiskt dansbandsfan i guldskjorta bjöd blygt upp mamma med en bockning. Det var fint. Hon sa nej.
Jobbigt att några taxfreespritfulla män om och om igen försökte ta tag i en på dansgolvet och att man inte orkade bli mer än lite lagom irriterad. Vi gick i alla fall inte och satte oss, man vill ju överlåta dansgolvet till någon som inte förtjänar det.

Rapport från den förlorade sonen.

Klumpen i magen har nu försvunnit helt och det som först verkade skrämmande och nytt känns nu bara bra och roligt. Första dagen när jag såg mitt nya rum som för övrigt liknar en cell ville jag bara åka hem till Göteborg eller Stockholm. När man är på ett helt nytt ställe blir det väldigt mycket första gången man gör allt, första gången jag duschar i min dusch, första gången jag äter frukost, första gången jag pratar med den här killen, första gången jag säger vad jag heter, första gången jag är i gympasalen osv.
Nu när jag är inne på min tredje vecka känns det som jag alltid har varit här och att jag helt försvunnit från Stockholm. Det känns lite sorgligt och jag saknar alla mina fina vänner och är jättenyfiken på vad ni gör.

Första gången jag skulle gå in i matsalen kändes det som om jag var med i en dålig highschoolfilm och jag var den töntiga tjejen som inte visste var hon skulle sitta. Jag är så van vid min trygga lilla waldorfvärld där man sitter klassvis och inte behöver tänka mer på saken.

Jag har en jättemysig vävgrupp. I min grupp finns det fyra äldre damer, två Brittor och två Margaretor som redan är grymma på att väva såklart. Sen har vi två trettiosju-åringar som både behöver ta en paus från sina jobb och arbeta med händerna. Vi är fyra tjejer i min ålder och så har vi en söt praktikant som ska bli folkhögskolelärare. Vissa ordval används flitigt på vävlinjen tillexempel "jättemysigt" och "jättehärligt".

Jag känner harmonin flöda och eftersom vi inte betygsätts flöder även inspirationen.
Jag återkommer med mera information.
Pusspusspusss

Rapport från den förlorade sonen.

Identiteten

Det känns konstigt att vara på universitetet igen. Min idéhistoriska termin känns på sätt och vis som en parentes i mitt liv. Jag provade på lite grejer så som att umgås med nya människor och gå ut mycket. Tyckte att det var ganska kul men är inte kapabel att vara den människan. Ibland har jag hängt på men jag är aldrig drivkraften. Jag är en biroll i sammanhanget och jag är trots allt en person som tycker om huvudroller.
Ibland känner jag mig tråkig. Ibland känner jag mig sund. Ibland känner jag mig inte som något särskilt utan bara är.
Jag trivs med att vara. Antar att det handlar om att vara sig själv och sånt (vill komma på ett sätt att ge den lite pinsamma meningen en sarkastisk twist utan att bli irriterande överdistansierad, det går inte).

Har en liten identitetsskris. En antydan till identitetskris. (jag gör något tråkigt för att jag ska kunna göra något bra i en framtid jag kan ana men inte ta på och jag vet inte ens säkert vad som är något bra, eller vad som är något bra för mig).
Men mest vill jag duscha och gå och lägga mig så att jag orkar morgondagen.
Det känns vuxet.

Jag tänker bara på pasta.

Jag har ätit en banan, en kexchoklad och två bitar kalaslängd till lunch. Jag hade mattelektion och var på hej dåfika. Hela dagen kändes som dåtid och framtid eller i alla fall inte nutid.
När jag kom ner på tunnelbaneperrongen fyllde två unga män med ett förvuxet pubertalt utseende Selectaautomaten med nya läckerheter från en stor vagn.
Det kändes lite som att få en skymt av en hustomte.

Jag tänker på pasta hela tiden. Pasta med olika gräddiga såser. Laxpasta, chilipasta med fetaost (en hit!), tonfiskpasta, pasta med tomatsås, svamppasta med grädd- och vitvinssås. Jag förstår inte vilken brist jag kan ha som ger mig detta sug.

För övrigt vill jag rekommendera en film med den värdiga titeln "PS. I love you.". Himla fin, bra dialoger, en bra representant för sin genre. Det var länge sedan jag såg en så bra feel good-film.

Onsdag

Att vara objektifierad är sjukt irriterande och jag kanske inte ens är det, vad vet jag, men tanken på att jag skulle kunna vara det är också irriterande. Jag gillade inte att vara ett tonårsobjekt på vilket man kunde applicera alla sina uppfattningar om tonåringar, jag gillade inte att vara ett studentobjekt att prata om framtiden med. Jag hatar att jag känner mig tvingad att pressas in i en schablon, att jag är livrädd för att jag kanske bara är en massproducerad stereotyp.
Det är väldigt svårt att göra rätt hela tiden och det är väldigt svårt att veta vad som är rätt. Och det är jobbigt att man aldrig kan gå på känslan eftersom känslan nästan alltid pekar ut den (åtminstonne skenbart) lättaste vägen och det verkar ju konstigt om den lättaste vägen alltid var den rätta.
Och jag är så oerhört trött på att tänka men mest av allt är jag trött på alla som inte verkar tänka.

Små steg.

Upptäckte att det ser ganska kul ut med håriga ben under nylonstrumpbyxor. Jag försöker att inte bry mig om det och jag tror banne mig att jag börjar lyckas.
Jag tror inte att jag vill sluta bry mig om utseendet efersom det är så roligt men jag vill gärna omforma mina ideal så att de bättre ska passa min kropp. Det var till exempel en ganska onödig grej att jag jättelänge ville se ut som Marilyn Monroe när jag såg ut som raka motsatsen. Och det är kanske också en ganska onödig grej att vija se ut som en ung tonåring när man inte är det. Egentligen. Därför har jag nu slutat raka mig på benen och under armarna och kan således konstatera att det ser lite roligt ut med håriga ben under nylonstrumpbyxor vilket jag kan leva med.

Livskval och mattetal.

Försöker räkna och kämpa med självförtroendet, för självförtroendet. Det blir bara svart. Åtta gånger sju. Svart.
När blev det så här?
Varför ska jag göra det här nu igen?
Varför?
Jo just det, det kan leda till något bra sedan. Jo just det jag vill ta hand om folk och gräva i psyken och gräva i människor och förstå massa saker. Men tänk så borde jag bli musikalartist precis som jag ville när jag var liten. Jag känske inte borde förstå någonting eller ta hand om någon alls, jag kanske bara borde måla och sjunga och dansa och sådana saker som jag ville när jag var liten.
Det var hur kul som helst att dansa lindy hop. Varför slutade jag dansa nu igen? Jag kanske är menad att bli lindy hopproffs. Kanske.

Himla klurigt faktiskt.

Och himla stressande att försöka komma ihåg gymnasiematten.

Stockholm och pressen.

Thord säger:

"Det är skönt att vara en jämtländsk coverbandsångare. Jag är fri. Jag har fan ingenting att leva upp till."

Appropå de brats han uderhåller i Visby på somrarna.

Köper film på cdon. Minns mina prinsessor. Dricker te.

Jag kan klara vad som helst.

Jag tror att jag ska spara andra halvan av Bitterfittan till lite senare. Jag blir för ledsen. Det är inte så lätt att förändra om man känner sig allt för mycket som ett offer. Det är en sak att erkänna ett problem och det är en annan sak att inte se något annat än problemet. Jag kanske inte är mogen för hela verkligheten på samma gång.

Jag läste mina gamla läsårsbrev idag. Alla lärare tyckte om mig så därför blir jag glad av att läsa deras omdömen. Jag tror att man blir trevligare mot andra om man tycker att man själv är bra så ibland när jag vill ha lite uppmuntran läser jag framför allt Ann Katrins översvallande brev och tänker att hon har rätt i att jag är duktig och att jag kan klara basåret utan tvekan och att jag fortfarande kan bli vad jag vill och klara vad som helst.

Känslan av att vara oövervinnerlig är en styrka jag vill bevara. Backade inte förr och det ska jag inte göra nu heller.

Jag är arg på er för att ni inte flyttar på er när ni ser att vi håller på att krocka och för att ni inte ber om ursäkt om vi skulle krocka.
Jag är arg på er för att ni har ändrat så lite på er när vi har ändrat så mycket på oss.
Jag arg på er för att ni är dåligt uppfostrade och känslomässigt och kommunikativt lite lätt imbicilla.
Jag är arg på er för att jag bidrar till vilka ni är genom att vara den jag är och jag vill att ni ska vara lite mer som jag för det tycker jag är ett trevligare sätt att vara på och jag vill faktiskt att ni ska ändra er lite mer än jag för min uppfostran är bättre för grupppen. Vi ska inte mötas på mitten utan på vår planhalva.

Jag är arg på dig pappa för att du är snäll och trevlig och rolig och smart och ändå kunde du inte ge mig tillit till framtiden. Ändå kunde du inte vara ordentligt pappaledig. Varför kan du inte sticka och baka bullar? det är faktiskt inte så svårt. Man kan titta i en kokbok innan man har lärt sig receptet.

Den fjärde augusti.

Jag drar i frustration ut massa gamla saker ur gamla lådor och lägger dem i nya lådor, sedan fyller jag de gamla lådorna med nya saker. Varför denna irriterande instinkt att boa in sig i massa skräp? En schizofren krigsskada?
Igår var vi i Barkaby för att fynda. Jag fyndade bort mina principer redan i dess tidiga barndom genom att köpa mig en läderjacka.
Sedan köpte jag bitterfittan för fyrtio kronor i pocketutgåva. I fall jag skulle behöva spä på min cynism. Det behöver jag nog. Man kan ju inte gå runt och vara alldeles naiv och tro att det ska bli lätt i praktiken. Att vara jämställd alltså. För det är det ju inte har jag förstått.
Läste lite i åtta månader gamla anteckningsböcker och konstaterade att jag tänkte mera för åtta månader sedan. Fick lite ont i huvudet av att tänka på detta faktum, eller kanske av att försöka förstå de krångliga resonemang som nedtecknats av mitt dåtida, grubblande jag.

Fegisen

Det är något djupt fascinerande med rebeller och fritänkare. Att våga vara obekväm, jobbig, förstöra stämningen. Är man inte så i lugna och fredliga tider, varför skulle man då vara så om det blev krig? Om man inte krånglar nu, varför skulle man krångla då?
Det är svårt att stå upp för sina principer om man inte vet vilka de är å andra sidan.

Fast egentligen handlar det om sunt förnuft och man känner på sig när man inte har gjort det man tyckte var rätt.
Jag hatar när jag inte har varit snäll till exempel. Eller när jag har drivit med någon som har det svårt bakom ryggen (det låter helt ofattbart när man säger det så men nästan alla jag vet driver med folk som har det svårt.)

Allt detta appropå spanska inbördeskriget för övrigt.

Bilder som fanns i kameran

.

I de lugnaste vatten

I förrgår: Liten förvirrad tant börjar prata med mig om ananaspriser och lyckas sedan leda samtalet in på en mamma som var elak mot sin lilla dotter. "Hon hade sånt där svart på håret...en slöja! Och hon var elak mot barnet och man får inte vara elak mot barn så då sa jag till henne, och så spärrade hon upp sina ögon alldeles intill mitt ansikte, "du kommer till helvetet sa jag!" Sedan började hon prata om att muslimer är ju muslimer och det visste hon minsann för hon hade varit i Afrika.
Och jag kände att man vet aldrig när de slår till. Och hur arg kan man bli på en senil tant för att hon är någon slags rasist. "Så skulle inte jag uttala mig" sa jag och gick där ifrån. Försökte väl hitta ett rimligt sätt att tackla situationen.

Rimligt.
En så levande inställning till livet.
Man gör vad man finner rimligt. Man tror på det man finner rimligt.
Rimligt rimligt rimligt.

Jag saknar min konst om jag nu någonsin varit nära den.

Nu är jag alltså officiellt sett göteborgare. I Göteborg pratar alla göteborgska vilket alltid gör mig lika förvånad när jag varit ifrån staden för länge. Trots att jag flyttat åker jag en hel del till Stockholm och på de långa ensamma tågresorna funderar jag på om det är mitt öde att alltid bo i en papperskasse. Ända sedan mina föräldrar skilde sig har jag släpat runt mina ägodelar i kassar. Glömmer man inte det ena så glömmer man det andra. Förmodligen är min rygg sned efter allt jag burit. Samtidigt identifierar jag mig väldigt mycket med att släppa saker och kan känna mig lite osäker när jag inte har så mycket med mig. Jag börjar nervöst titta mig omkring för att försäkra mig om att jag inte glömt något.

Vad jag längtar efter är att någon gång ha ett eget hem inte bara en mellanlandningsplats.


Jag jobbar som miljötekniker vilket inte är lika avancerat som det låter. Jag sköter om återvinningscentraler i Göteborg, sorterar farligt avfall och hjälper människor som kommer dit att slänga sina soffor och liknade i rätt container. Trots att jag tidigare jobbat på café och dagis, två arbetsplatser där man har "väldigt mycket kontakt med andra människor" slutar jag aldrig att fascineras över hur många, många verkligt störda människor det finns. Egentligen vet jag inte om de är störda på riktigt eller om det bara är vissa saker som framkallar abnorm aggressivitet hos människor som köbildning. Under fem minuters hinner folk tänka saker som "tänk om dom inte har sett mig och får stå har i elkön förevigt, tänk om jag inte får slänga mina sopor/få min latte. Naturligtvis är dessa tankegångar i grund och botten ologiska eftersom det är självklart att bilen framför dem kommer flytta sig så fort den kan. Att känna sig förorättad och förbised kan få den mest behärskade kostymnisse att ge sig på första bästa kommunalanställd. (Mig)
Men som tur för mig så är det bästa och sämsta med vårt byråkratiska samhälle att ingen någonsin kan hållas ansvarig för någonting och alltså inte jag heller. Och det är väl egentligen där vi har pudelns kärna. Alla arbetsplatser borde ha en eller flera anställda vars ansvar det var att ta på sig skulden till alla köer, förseningar, missförstånd, oväntade utgifter och kompiktationer.

Och de borde ha jävligt bra betalt.

Lundhagen

Det är varmt och kvalmigt. Tandkrämen i badrummet på nedervåningen som jag just borstade tänderna med har en vag och konstig smak. Vi ska gå och bada vid samma strand som jag badade vid under stora delar av min barndom. Miriam gick på Canadagåsbajs och skrek så att alla tittade. Jag satt på huk på bryggan och övade på att dyka, jag skulle nog kunna lära att dyka ganska snyggt om jag inte var så förbannat feg och rädd för vatten. Vi tjatade på att få glass i kiosken. Senare satt jag och Agnes i lekparken på stranden och pratade om känslor och skrattade åt interna skämt så att vi blev yra i huvudet och fick ont i magen. Det står kärleksförklaringar till snyggaste killen i vår gamla klass i omklädningsrummen.
Jag badar i en minimal Betty Boopbikini i brist på annat.
Höst höst höst.

Midsommar

Höst.

Lyssnar på Lilly Allen.
När jag kommer tillbaka hem till Stockholm blir det automatiskt höst. Jag kan inte tänka mig sommar här, även om jag badar och är barbent och badar och går på gårdsfest och dricker somrig bål. Det är ändå höst. Därför försökte jag höstshoppa lite uppmuntrande höstsaker igår. En hatt och knästrumpor och en gul sjal och hudvårdsprodukter. Jag gillar verkligen höstkläder men jag känner mig ändå inte så munter över att sommaren snart är slut.

Jag vågar inte kolla vad jag har på mitt konto...

Tillbaka och iväg igen.

Seglats imorgon. Bankärenden idag. Regioneltåg och SJ igår.
När världen blir ett samelsurium av fartstreck utanför fönstret känner vissa sig verkliga. En annan känner sig overklig. Tagen ur sitt sammahang. Som om jag vinkar av mig själv på plattformen och sedan reser ifrån mig. Sedan går jag omkring som ett skal jättelänge innan jag fylls upp igen.

Och ibland känner jag inte stockholmarens kärlek till sin stad.

Bloggduett

Vi lever i illusionen om att vi har ansvar för hela världens lycka och om vi inte ser till att den snurrar så stannar den. Om vi inte ständigt sysselsätter alla omkring oss med aktiviteter kommer de att vara missnöjda och uttråkade som ett bevis på att vi har misskött vårt jobb. Om vi inte frågar alla hur de mår så kommer de att känna sig bortglömda och åsidosatta. Ingen annan kan förväntas se till att gruppen håller ihop. Kan man låta vem som helst axla rollen som samordnare? Vart skulle hända om någon annan gjorde anspråk på kontrollen? Skulle det vara skönt eller skulle man känna sig ersatt och utstött?

Man är aldrig tvingad, ibland är insatsen inte ens särskilt önskad eller uppskattad. Nästan aldrig känns det som att man har lyckats med sin uppgift så att alla är glada, nöjda och fyllda med kärlek och tacksamhet.
Så varför gör man det? Är det självupptagenhet eller självförnekelse? För inte handlar det väl egentligen om de andra?

Agnes och Rebecka

7/7

Jag är en visionär med tveksam framtidstro. En principmänniska med ett mycket förvirrat förhållande till mina principer. Vad gör jag för skillnad om jag inte sätter mig på tvären totalt och gör tvärtemot alla normer? Kanske inte så roligt att sitta fast tvärtomspråket. Och vad är meningen med revolution om den inte ger någon frihet? Jag är av princip emot alla principer utan nyttoperspektiv.

Min natur är tillbliven ur min uppfostran. Jag gör våld på mig själv för att göra saker jag tror på. Och oftast låter jag bli och låter nästa generation ta hand om det. Det är kul att följa normen tills man står där med skurtrasan i hand har jag hört. Jag hoppas för guds skull att du är starkare än jag, eller svagare beroende på hur man ser på saken.

En gång på Sugar bar.

.

Tänk så skulle världen bli en mycket lyckligare plats om alla gick och la sig i tid och åt på regelbundna tider.

Sommarkänslan

Nu längtar jag till min i sommar enda garanterade semester, en vecka i Kärra med allt vad det kan innebära: Markus, Rebecka, Göran, Tove, Maja, fiskespön, minigolf, staffli, fem digitalkameror, cyklar med trasiga däck, blåsig strand, skällig hund, tennis, en dans på den lokala baren, dåligt väder fast man trodde att det skulle vara bra, jordgubbar på självplock, skräckfilm, deckare, sliskiga Harlekin romaner som man läser högt för varandra och nattliga promenader.

Att tänka efter..före

Jag imponeras av min egen plötsliga mognad. Jag fick lite mera lön än vad jag räknat med och plötsligt fann jag mig själv i färd med att beställa tågbiljetter till Josefins brors bröllop till Majas sommarfest samt en biljett hem till Stockholm på min egen födelsedag. Ytterligare gick jag till läkaren fick allergimediciner utskrivna passade på att köpa en gigantisk flaska hudkräm, en ny näspump och sen betalade jag min mobilräkning. Jag avstod från att rusa in i första bästa klädaffär och köpa en massa vackra klänningar och placerade förnuftigt de kvarblivna pengarna på ett separat bankkonto så att jag inte ska komma åt dem.
Nu sitter jag liksom förstummad och väntar på att någon okänd stark impuls ska ta min kropp i besittning och slösa bort alla mina pengar på något jag inte direkt har behov av med åtrår väldigt starkt. Hjärtat bultar men det händer absolut ingenting.

Det kanske är dags att investera i ett par fotriktiga skor från Ecco?

Midsommardagen.

Kanske ligger min ljusrosa favoritBH på samma ställe som min förlorade bettskena. Mina tänder är nog redan lite skevare än de var för tre dagar sedan. Kanske ligger mina avgångsbetyg i en stuga på västkusten dit jag ska åka och jag har inte packat, inte städat och dammsugit ännu.

På mitt skrivbord ligger bland annat:
En mikrofon
En stor hårfjäder från Buttriks
Ett tomt cigarettpaket
Ett tomt tuggummipaket
Ett tomt lösögonfranspaket
Jane Eyre som jag har läst 100 sidor i.
Ett munspel.

Agnes säger att hon ibland börjar vissla i stället för att nynna när folk ser misstänksamma ut för det är mycket mera normalt att vissla offentligt än att nynna offentligt. Nu ser jag att det också ligger ett skellett av en druvklase halvt gömt under tangentbordet.

Jag har aldrig varit full på midsommar.

Förut trodde jag att jag klarade vad som helst.

Jag trodde att jag kunde spela vilket instrument som helst om jag försökte. Jag trodde att jag kunde bli vad jag ville. Jag trodde inte att det var omöjligt att försörja sig på konsten eller att starta ett både etiskt och framgångsrikt företag. Jag trodde vidare att jag inte skulle falla in i mönster om jag bara ansträngde mig, att jag kunde hitta ett sätt att leva efter mina principer.

Jag tror att det var någon gång in slutet av gymnasiet som det hände. När det var så mycket prat om hur hård arbetsmarknaden var. Hur otroligt SVÅRT det kunde vara att komma in på den. Hur höga betyg man behövde för att komma in på de eftertraktade linjerna. Det kändes lite som att man matades med mantrat DET ÄR INGEN DANS PÅ ROSOR PRECIS.
Och jag konverterade till cynismen. Inte fullt ut men tillräckligt mycket för att det ska göra skillnad. i hur jag tänker och väljer.

Framför allt inser jag att jag inte är den starka fristående individ jag kanske trodde att jag var. Nej för jag är en kvinna. Jag arbetar på en kvinnodominerad arbetsplats och i framtiden är risken knappast minimal att jag kommer att tjäna mindre än manliga kollegor även jag då kanske jobbar på en mansdominerad arbetsplats som vilket pushar upp lönerna. Gör jag inte det så finns det andra som förtrycks på grund av egenskpaer jag också har och det gör ont.
Först verkade allt så enkelt och sedan verkade allt så SVÅRT!
Och jag blir så himla ASARG på samhället ganska ofta och det gör mig ännu argare för är det något jag hatar så är det att vara arg. Jag vill vara glad och ta hand om alla problem med en klackspark, det är vad jag vill.

Djurrättsaktivism.

Jag såg djur flås levande på TV och folk som hoppade på deras huvuden och djur som förtvivlat försökte fly genom att släpa sig runt i sitt eget blod på två fungerande ben.
Jag har alltid haft svårt för hela grejen med att titta på bilder och tycka synd om och bli sentimental, desto mer sentimental desto fluffigare och gulligare djuren är. Jag har tänkt att man ska grunda allt man gör på rationella resonemang och bla bla bla.
Jag hade fel!
Det är inget annat än naturligt att må illa när man ser någon misshandlas på det sättet och det behöver inte vara rationellt. Det är inget fel i att ändra sina konsumtionsvanor utifrån känslomässiga grunder och man behöver inte vara påläst. Inte så länge man inte klagar på andra som gör andra val.

Den flygande humlan.

När har det gått så långt att sanningen har blivit beroende av vetenskapen i stället för tvärtom? Tyder oförmågan att uppfylla vissa vetenskapliga kriterier obönörligen på ickeexistens?
I slutändan så är vi troende snarare än vetande, subjektiva snarare än objektiva och att inte erkänna det kanske är ovetenskapligt. Det tror i alla fall jag men vad kan man veta om den saken.
Att använda naturvetenskapens metoder som en mall för alla vetenskaper är kanske lite löjligt om man inte ens kan förklara vad ljus är eller riktigt fånga rörelsens natur. Att pressa in de humanistiska vetenskaperna i en naturvetenskaplig mall kanske ger oss en enhetlig och överblickbar vetenskap men hamnar vi närmre sanningen, får vi mera fruktbara verktyg i praktiken? Är yrkeskunskap ovetenskapligt och därför överskattat?

De flesta av oss (så även jag) tror på de sanningar vi lärt oss i skolan. Jorden är rund. Egenskaper ärvs genom gener. Förvärvade egenskaper ärvs inte. Vi har inte undersökt saken, vi bara tror på vad vi lär oss. Precis som man trodde på filosoferna i Grekland eller prästerna under medeltiden.
Först lär vi oss hur det är och sedan lär vi oss hur vi trodde att det var förr och så skrattar vi åt de dumma stackarna som inte förstod bättre, som bara trodde blint på den världsbild som vi idag vet var alldeles uppåt väggarna. För det är ju den nuvarande världsbilden som är den rätta!
(det har man kommit fram till med vetenskapliga metoder)

Om man vill ha inspiration och skriva intressanta saker kan det vara bra att läsa och tillgodogöra sig intressant information som man sedan kan reflektera över och med lite tur tillföra en ny synvinkel på det hela.
Tyvärr är detta något jag alltid missar. Jag glömmer liksom bort att till och med en inbiten tyckare måste ha något att tycka om för att inte gå bet. Nu ska jag börja läsa tidningen ordentligt. Minsann.

Den tjusiga herren.

Igår på tunnelbanan var jag plötsligt omgiven av tjusiga äldre män. Speciellt en man mittemot mig väckte mitt uppseende. Han hade luftigt silvervitt hår, en perfekt struken rosabeige skjorta som fick mig att undra om han också strök på eftermiddagen för säkerhetskull. Över skjortan hade han en ledig, diskret rutad kavaj, på benen svarta byxor med tydliga pressveck och på fötterna satt blankputsade enkla skor. Inte nog med det löste han korsord med flink penna. Han såg framgångsrik men inte gubbslemmig ut.
Vissa damer och herrar i denna åldersklass ser så himla fräscha ut att jag redan börjar längta till ålderdomen (vilket jag väl visserligen alltid gjort en smula va olika anledningar).
Det är hett att vara gammal.

Min dag som Metroarbetare

Idag jobbade jag som tidningsutdelare för Metro. Jobbet innebär kortfattat att man i tre timmar står i en smaklös grön plastväst komplett med en grön keps och delar ut tidningar till människor i rusningstrafiken. Jag fick lära mig på introduktionskursen att man som Metroarbetare representerar ett helt varumärke och därför bör vara noga med att inte vara för gåpåig. Väl på plats upptäckte jag att jag var ett framgångsrikt koncept eftersom min väldigt korta klänning knappt syntes under den stora plastvästen och såg följaktligen ut som om jag var naken under min väst.
Följande kan konstateras.
1: Oftas var de yngre personerna vänligare än de äldre

2: Om man blixtsnabbt håller fram en tidning precis i höjd med en förbipasserades hand kommer de automatiskt ta den även fast de egentligen inte vill

3: Människor som beter sig ohövligt triggar i gång en provocerade trevlighet i mig.

4: Det bästa betyg man kan få som tidningsutdelare är när någon tar emot tidning a fast man skymtar att de redan har en Metro under armen

4: Det är svårt att behålla ett variationsrikt språk. Följande fraser experimenterade jag med. Tidning? Tidning någon? Tidningen! God Morgon! Morgontidning! Varsågod! En Metro! Här var det Metro. (kan uttalas på olika sätt) Metro och Mätro och Hej Hej Hej!
Efter någon timme träffade jag en liten söt brattjej som också jobbade som tidningsutdelare. Hon delade min fäbless för att utveckla användbara fraser som tidningsutdelare.
Vi prövade bl.a. ”En toppentidning för en toppenkille”, ”Läs Metro världens bästa tidning” men det som fungerade bäst var ”Ursäkta mig, du tappade din Metro” och sedan räcka fram en av de tidningar man själv bar på. Garanterad förvirring och ingen kom sig för att protestera.

Stockholm

Igår var jag så oerhört bakfull. Hela dagen gick åt att försöka fokusera. Jag drack tre öl utspridda på hela kvällen och ändå denna enorma bakfylla. Jag trodde att jag sedan länge passerat stadiet där man faktiskt blir full på tre öl.
Det var så trevligt att vandra hem den natten. Hela Götgatan var morgonljus och alla halvfyraragg som stod utanför pubarna kändes inte särskilt jobbiga i sin påträngsamhet. Egentligen var jag mer kroppsligt utmattad än full. Ibland när jag är riktigt trött börjar jag vakendrömma, jag hade alltså inte full kontroll över mina tankar där jag gick längs kajen vid Skanstull och tittade ut över Hammarby Sjöstad. Jag tänkte ut det vackraste blogginlägget jag skulle skriva där jag prisade Stockholms skönhet men när jag vaknade var det som så mycket annat redan borta.

Hamlet

.
Vi såg Hamlet igår.
Det är uppenbarligen svårt att ta ut svängarna, att våga sig hela vägen fram till kanten och sedan faktiskt hoppa i stället för att stå kvar. Ibland kommer de något mer expirimentella momenten in som genom en knapptryckning (i detta fall bokstavligen).
Även om jag var positiv till Hamlet så hade den lite problem med att våga arbeta in de särkilda tilltagen i föreställningens helhet.
Men skådespelarna var inte att klaga på. Jonas Malmsjö motsvarade förväntnigarna (han påminde förresten i sitt uttryck om en manodepressiv och allmänt sinnesförvirrad släkting jag har). Stina Ekblad känns pålitlig. Robin Stegmar gestaltade en Horatius med en fladdrig , gäckad tyngd som tyvärr verkade misstolkas lite av publiken och uppfattas som ett stort skämt.
Men den som verkligen stod ut var enligt mig Rebecka Hemse som Ofelia. Hon var sådär totalt vansinnig av förtvivlan utan att bli liksom svulstig. Hela hennes scenspråk var oerhört laddat och effektfullt. Inressant att det gömde sig ett sådant guldkorn i Becks dotter.

Kostymerna var fina och sjuttiotaliga. Det passade Ofelia perfekt att vinlga runt på skyhöga platåskor och det slyngelaktiga över de flesta manliga figurerna förstärktes av sjuttiotalslooken.
Sedan är ju perspektivet ofta ett lite annat i såpass gamla pjäser vilket gör att det blir lite svårare att relatera till.

Frågeställningar återigen.

Var gå gränsen för ansvar undrar jag ofta. Vad bör man ansvara för? Vilka bör man ansvara för och i vilken mån bör man ansvara? Hur oansvarig bör man vara innan det är dags att sätta in de tunga skuldkänslorna?

Ibland tänker jag att man ändå måste ha mest ansvar för sig själv. Men sedan tänker jag att det är ju den lättaste vägen att gå vilket tyder på att det är den mest egoistiska vilket känns tråkigt. Betyder det då att man alltid ska ta den svåraste vägen och dra så tunga lass som möjligt för att göra rätt. Förmodligen?

Herregud vad trött jag känner mig nu.

ps. Det är väl inget fel med att vara en stjärtvickare. Den sitter ju där av en anledning och jag har läst att svenskar, enligt någon latinamerikans gångmentor och expert, inte har något sex i höfterna. Från och med nu ska jag alltid gå med ett livligt sväng. Inga stela svenssonhöfter här inte. ds.

Slutstrejkat.

Hör och häpna, konstatera och förundras. Min kompanjon är återstånden från de privata.
Och inte med ett litet ynkligt pliktskyldigt inlägg, nej med bravur. Tack Agnes, det känns skönt att ha en vän och medskapare i cyberrymden.

En anledning till att inte uppdatera trots att man har skapat en blogg är (förutom att man är upptagen med ett riktigt liv, vilket verkar osannolikt att de flesta med blogg verkligen är) att man har prestationsångest. Jag har ständig prestationsångest vad gäller allt vilket ganska ofta leder till att jag hellre sover än skapar något som faktiskt - ve och fasa - skulle kunna misslyckas och bli tråkigt, fult eller dumt. Det är egentligen konstigt för något som är skapat är ju alltid mera lyckat än något som är, ja oskapat. Vad gäller misslyckande så kan man ju aldrig misslyckas mer än när man inte försöker.

Det här inlägget skulle jag till exempel kunna radera eftersom slutsatsen är så skrattretande självklar. Men för att nu styrka min tes att ett löjligt försök till intressant text är bättre en ingen text alls så publicerar jag ändå.

Det finns kanske värre saker än att råka göra sig till åtlöje då och då.

Trust in Lust

Apotekets nya satsning på sexprodukter känns både fräsch och nytänkande. Porrbutiker känns skamliga men Apoteket känns trevligt, normalt och kliniskt Jag tror det normaliserade är särskilt viktigt eftersom man inte tvingas gå in i mörk sexshop med en massa smaklösa trosor med snopphål i för att köpa sig en dildo
Jag har aldrig provat sexleksaker men nu när det är Apoteket som lanserar känner jag mig för första gången sugen.

En sak som är konstig det är att trots att vi ännu inte uppnått total jämställdhet i Sverige är det mer accepterat för en kvinna att tillfredsställa sig med en dildo än vad det är för en man att äga och använda sig av en lösfitta.



På tal om nytänkade hade jag på mig en silvrig magtröja idag på idag på arbetsinterjuvn.

Fett mys ikväll?

En av mina dåliga ursäkter till att jag inte skrivit någonting är att jag hatar att jag avslutar varje inlägg med en frågeställning. Det är verkligen inget fel på frågeställningar men jag blir så trött på att aldrig kunna knyta ihop säcken. Jag känner mig enformig och fyrkantig.

Förresten såg jag att enligt Kulturdelens förstasida är det "ikväll som det gäller" och undrar därför om vi ska ha en klassik chillkväll i båten men godis, chips och dip?

Ha! Nu lyckades jag plötsligt knyta ihop allting genom att även avsluta detta inlägg med en frågeställning.

Ljuset

Självinsikt

Idag när jag helt oskyldigt strövade runt på sexårsverksamheten kommenterade plötsligt en liten allvarsam röst. ”Du är en sådan där stjärtvickare ”
Jag (lite smått förorättad men ändå försök till skämtsamt tonfall) "Nej det är jag ingen sjärtvickare”
Jobbigt barn " Jo du är visst en sjärtvickare du har bara gjort det så länge att du inte märker det"
Jag: Du kanske har fel på dina ögon. (Jag vet att det var lite löjligt sagt)

Strejk.

Nästa gång ett inlägg publiceras på denna blogg så är det Agnes som publicerar det. Tills dess kan man läsa någon annan blogg i länklistan som förströelse om man vill (Skick uppdaterar ganska duktigt, likaså Miranda och Jakten).

19/5

Det är så jag jobbar.

En gång missade jag en tandläkartid för att jag somnade på eftermiddagen. Jag kände mig jättedum men vågade inte ringa och boka en ny. En vecka senare fick jag ett en lapp i brevlådan där det stod med stora svarta bokstäve "Vart tog du vägen?" och vidare att jag skulle ringa och boka en ny tid. Den där lappen gav mig ångest eftersom jag skämdes över att jag hade missat tiden första gången så jag la den någonstans och ignorerade det hela. Ett år senare noterade min tandreglerare (som inte är samma som den vanliga tandläkaren vars tid jag missat) att jag skulle behöva kolla upp ett begynnande hål innan vi kunde ta ut tandställningen. Jag drog mig för att ringa tandläkaren och nästa gång jag kom tillbaka till regleraren hade jag fortfarande inte gjort det. När jag till slut tog mig i kragen hade jag skrivits ut ur systemet, det tog två minuter att fixa sedan vara alla glada och nöjda.
Jag tror att jag gör sådant här rätt ofta. Ibland undrar man vad det är för fel på en.

17/5

Darling.

Just det förresten, jag såg ju Darling. Det var en rätt bra film, rolig men så illamåendeframkallande. Personerna var bara fräsha, ihåliga och elaka. Ytliga bortom allt jag tidigare skådat. Och en naiv fråga dök upp i mitt stilla sinne. Är brats verkligen sådär?
Jag har träffat folk som är lika bortskämda som brats och folk som i någon mån försökt efterlikna brats men aldrig den äkta varan faktiskt. Tänk att min värld är så inskränkt ändå. För mig verkar det osannolikt att den jargong som skildras i filmen existerar men det skulle å andra sidan vara väl magstarkt att göra en sådan film om inte skildringen i någon mån kommer innifrån. Kanske handlar det bara om ett begränsat gäng och inte om kretsarna i sin helhet?
Jag undrar verkligen hur det ligger till egentligen. Det får kanske bära av till Café Opera nästa gång man går ut.

Åh hela det här inlägget låter så korkat men det är inte alltid så lätt att ha koll.

Sommaren är så nära.

.

Mig får du älska på hedniskt vis.

Jag var och såg den allvarsamma leken på stadsteatern igår. Det var bra, gripande, stundtals roligt om än på ett något plumpt sätt. De hemligt älskande Arvid och Lydia var väl fast i samma fascination för olyckans estetik som jag tidigare skrev om. Skådespelarna var bra (bl.a Livia Millhagen och Gustaf Skarsgård.) Jag var överlag positiv men en detalj störde. Det var uppenbart att de älskade varandra men vari bestod deras kärlek? Vad var det de ansåg sig ha tillsammans egentligen? Jag menar naturligtvis inte att de borde ha ställt sig och talat om det men det är något som ofta inte framgår i kärlekshistorier tycker jag. Vaför förtvivlar de vid en förlust när det aldrig tycks ha varit något skimmer över deras ungänge tidigare? Det blir mycket lättare att leva sig in om man själv blir kär än om man har svårt att förstå vad de ser hos varandra.
På ett sätt tycker jag att man kommer närmst när Lydia utropar att "mig får du älska på hedniskt vis". De raderna säger kanske ganska mycket om vad de av äktenskapets börda tyngda karaktärerna flyr ifrån och vad de finner hos varandra.
Kanske är det helt enkelt ingen historia om kärlek utan en historia om eskapism.

Tips från självaste tipscoachen.

Gå och se dem på medborgarplatsen idag kvart över tre. Det blir fint tror jag.

Facestat

Har hittat någon slags application via HF:s blogg där man kan få reda på det första intryck ens utseende gör på främlingar. Tänk att det är så fascinerande att låta sig utvärderas. Jag skulle på ett sätt så himla gärna vilja kunna se mig själv utifrån. Men jag är säker på att det skulle leda till något mycket hemskt.
Att se någon både utifrån och innifrån blir nog lite mer än vad man orkar med av samma person. Too much information som jag kanske hade uttryckt det om jag gillade att svänga mig med en internationell jargong.
Nu ska vi titta på Darling.

Den lidande konstnären.

Estetiken är en av mina värsta fiender och största fascinationer. Den är så lockande och förrädisk. Det finns en massa destruktiva saker man kan ägna sig åt som estetisk princip bara för att de är vackra. Men till slut blir det bara jobbigt och patetiskt och då är man fast.
Exemplen är hundrafaldiga och åter hundrafaldiga; den religiösa skuldens estetik, dödens estetik, den olyckliga kärlekens estetik, drogmissbrukets estetik, våldets estetik, nostalgins estetik. Allting är så där smärtsamt lockande. Ord som förnöjsamhet och trevnad är inte alls förknippade med samma skimmer av mystik.
Varför göra det lätt för sig liksom?

12/5

Adjö.

Nu ska jag städa mitt rum och rensa ut kläder. Jag hatar att rensa ut. Även om kläderna är erbarmligt fula och förtvivlat små så känns det så fel att bara slänga bort dem (det känns fel att ge bort också). Dessutom har jag ofta fått användning för saker som jag aldrig mer trodde skulle få se solens ljus. Nu är dock platsbristen akut och detta är det enda sättet.
Förlåt kläder. Förlåt samlarinstinkter.

Jag dör.

Hittade en Solo-tidning på vardagsrumsbordet. Jag hade ingen aning om hur många tips jag behövde för att bli lyckad.
Man ska alltid spänna rumpan när man promenerar eller går till bussen. Man ska bära en stor väska för att se liten ut i jämförelse. Man ska städa hemmet och göra det blomdoftande för att få Hans hjärta att banka lite extra. Om man ska ut och äta med sin pojkvän ska man ta på sig lite extra höga klackar även om det är obekvämt för det är sådant som håller liv i ett förhållande. Man får inte låta munnen skena iväg på en dejt.
Och sist men inte minst ska man ALLTID KÄNNA SIG SÄKER PÅ SIG SJÄLV. Vilket påpekas efter varje tipslista.
Tack. Kul.

Mol alena

I kväll ska jag äta middag ensam för ingen är här och jag orkar inte flytta på mig. Jag hatar att vara ensam, det är läskigt. Om ingen är i närheten så kanske man inte finns. Jag föredrar att känna mig övertygad om min existens. Jag kan definitivt finna njutning i att vara ifred. Men ensam. Vid middagsbordet. Nej det känns inte bra.




Tog mig an disken som omtänksamt nog lämnats kvar av de frånvarande i min nya nakenklänning/underklänning/horklänning. I denna planerar jag även att gå på studentskiva med sporttema på måndag.

Knappen.

.




Idag gick Marcus i handarbetsskola hos mamma. Han lärde sig att sy i en knapp och att laga ett hål i fickan och jag lärde mig och jag fäster fel. Det är bra med praktisk jämställdhet. Det kunde ju ha blivit så att Marcus levde ett helt liv utan att kunna sy i en knapp och han skulle alltid bli tvungen att fråga sin mamma eller kanske mig om vi skulle kunna laga hans byxor. Och jag skulle säkert kunna gå ett helt liv utan att lära mig att koppla kablar och så skulle jag alltid bli tvungen att fråga någon om den skulle kunna hjäpa mig att koppla mina kablar (fast inte pappa i det här fallet för han är ingen fena på varken kvinnogöra eller mansgöra, han gillar mest att tänka och prata och sånt). Man känner sig på något sätt alltid så dålig på saker som ingen förväntar sig att man ska kunna. Som att man måste fråga om allt så att det ska bli rätt.
Nej jag måste nog verkligen lära mig meka med grejer och så ska vi köpa broderier ooch brodera tillsammans. (Åh hej sjuttiotal).
God natt och puss


Miriam

Att vara en vara.

Kretsar hela identiteten kring utseende och personligt uttryck i kläderna? Hur mycket av vår tid och kraft i procent kretsar kring konsumtion? Identitetssökandet har fått orimliga proportioner. Eller är det sunt att ägna så mycket tankekraft åt sin egen identitet, sitt eget utseende, sin egen image, sig själv?
Jag blir i alla fall så himla trött på mig själv ibland, ämnet känns så otroligt uttjatat. Bla bla bla jag vill ha det där bla bla bla jag känner så här bla bla bla jag är så sugen på... bla bla bla jag jag jag BLA BLA BLA!

Förresten så har jag bytt ut ställningen mot tänder nu och det känns skönt men konstigt.

.



.

Slacker

Det är chill att vara bortskämd. Jag trivs bra med mina sporadiska ströjobb (jag har ändå något att göra nästan varje dag), jag parasiterar faktiskt inte på samhället och jag tror inte att jag orsakar någon lidande. Ändå får jag ångest när någon frågar vad jag gör och kallar mig slacker. Jag har ju alltid vart en sådan där duktig person, hur kunde jag förvandlas till någon slags kvinnlig motsvarighet till Rockys kompisar? Varför denna metamorfos? Jag kan inte identifiera mig som slacker, måste jag det? Jag tror att jag ska börja säga att jag är konstnär i stället.
Nu ska jag gå och måla en tavla för att öka på trovärdigheten.

Mongo

Det har inte tidigare slagit mig hur segregerade utvecklingsstörda är från det övriga samhället. Innan jag fick kontakt med utvecklningsstörda personer i samband med jobbet så tyckte jag att de var lite obehagliga. De såg konstiga ut, betedde sig kontigt, lät konstigt, hade ingen koll på hygien och så vidare. Jag upptäckte att allt som krävdes för att avdramatisera det hela var några timmars umgänge. Eftersom jag tidigare tyckte att dessa personer var obehagliga måste det ju således betyda att jag aldrig någonsin umgåtts med någon som var utvecklingsstörd tidigare. Det tycker jag är konstigt faktiskt. Det ska väl inte finnas människor i samhället som folk är lite rädda för helt i onödan.
Denna insikt har sannolikt slagit varenda person som har jobbat med olika typer av vårdjobb men det betyder också att den fortfarande är relevant.
Det är verkligen intressant att man så lätt behandlar folk som inte passar in som pestsmittade som om utanförskap skulle smitta. Och det kanske det gör. Det finns så mycket primitivitet i vårat annars så överciviliserade samhälle.

Skönt med sommar och blommande träd förresten.
puss

Grupp 8.

Jag var på 40-årsjubileum för den politiska och kulturella föreningen grupp 8. Jag vet att vi har det bättre nu men tänk ändå att ha fått vara med 1968 när politiken var så närvarande. Eller det var den väl? Det är svårt för mig att veta men det är mitt intryck som inte bara kommer från romantiserande filmer utan också från människor som var på plats och som i efterhand beskrver det så. Jag tycker om att sjunga kampsånger med enkel folkinspirerad melodi och utropa ord som syster, kamrat och solidaritet. Jag känner att det var alldeles för länge sedan jag demonstrerade. Demonstration är ju bland det bästa som finns. Förutom att man kan stå upp för en princip eller en viktig fråga kan man dessutom ha så roligt och känna så stor gemenskap.
Sedan att allt vad heter kamp tenderar att bli ensidigt är förstås en annan lite tråkig aspekt.

1700 sidor av Norén om Norén.

Beskrivningen av Noréns verk fick mig att tänka på lite saker. Går det överhuvudtaget att skapa något utan att vara självupptagen och är det negativt att vara det? Det är svårt att inte vara uppfylld av sig själv när man helt och hållet existerar i ett jag. Blir man verkligen per automatik egoistisk av att vara egocentrisk? Det känns lite konstigt att det ska vara så fult när de flesta, eller i alla fall de flesta jag har träffat är självupptagna.


Jag och Tove brainstormade lite kontroversiella texter igår i ett inspirerat ögonblick men tyvärr kan jag inte minnas mer än fragment. When I was seven I met Ken and I fucked him again and again.

Låter sommaren 2006 passera i en revy

Sms till världen

Jag vill ha ett riktigt jobb och ett barn och så vill jag gifta mig i en klänning från beyond retros avdelning för särskilt ömtåliga klänningar

Lovely

Det här var den bästa platsannons jag sett! Bland alla annonser som efterfrågar en en person med några års erfarenhet av yrket fanns det här lilla guldkornet. Jag lovar att det är värt mödan att läsa igenom den.
Jag citerar "Vi är ett litet nätverk, tillika business group och liten fri grupp, men som haft uppdrag både för stora företag (t.ex. Volvo) och små arbetsplatser (t.ex. skolor). Vi arbetar med kulturarrangemang, konventionella scenföreställningar, entertainment, personalutveckling, etc.

En ny, kvinnlig medarbetare sökes till ett projekt som pågått några år. Det rör sig om en berättelse som framförs på scen och i andra sammanhang, även utomlands. Berättelsen är en kärlekshistoria av nästan översinnlig kraft och skönhet.
Önskas alltså kontakt med Dig, som vill arbeta med just denna berättelse, och medverka när den inom sinom tid på nytt ska framföras (presenteras, gestaltas i olika sammanhang).

Din uppgift blir att representera den kvinnliga huvudrollen i berättelsen på bild och scen men inte främst som vanlig skådespelare utan som en fysiskt närvarande gestalt och person som också bidrar med lite berättande under framförandet i berättarcaféer och i andra sammanhang. Samt att under föreställningarna bidra med andra utförsgåvor som Du ev. har, t.ex. sång, musik, dans, o.dyl.
Din uppgift blir också att vara bollplank, dvs. delta under repetitioner i dialog med den ansvarige regissören/skådespelaren (manlige huvudrollsinnehavaren).

Arbetet är förlagt främst till Göteborg, fast även i övriga Sverige på turné. Efter överenskommelse kan turné i Frankrike eller annat land tillkomma.

Rollen som sådan är en fattig, oskuldsfull, flicka/kvinna men med stark integritet. Hon har - förutom sensualitet och slank kroppsfigur – en inre, orubblig karaktär med socialt engagemang, empati, samt är äventyrlig, tålmodig och ödmjuk.

Bland erfarenheter som Du bör ha förvärvat i arbete, utbildning eller på din livsresa ska, förutom intresse för psykologi, finnas kulturengagemang i vid mening. Fördel, om än inte nödvändigt, är att du har intresse för filmning och fotografering.

Då detta arbete är på deltid passar det Dig som kan kombinera vårt projekt med andra inkomster, annat lönearbete (om din ekonomi kräver det). Fast det passar bara Dig som vill vara medskapande och är uthållig, tålmodig och kanske till och med, i bildlig betydelse, våghalsig och outtröttlig - som vore vårt projekt en expedition till främmande land.
Ansökan

Välj helst bort cv - sänd i stället personligt brev och bilder ! Intervjuer startar omgående.



Ålder: upp till cirka 33 år."

Flyga drake.

Vill rekommendera en film som för övrigt baseras på en bok som även den ska vara lysande enligt ryktet. Nämligen Flyga drake. En varm film om många stora saker så som vänskap, mod och förtryck. Det låter klichéartat och det är den nog i vissa avseenden, men i så fall på ett positivt sätt. Det var länge sedan jag fick en så stark insikt om hur viktigt det är att stå upp för sina principer och att visa civilkurage (gud vad man är dålig på det, det är så att jag skäms).
Vad jag hört är det den första Hollywoodfilmen där alla stora roller spelas av muslimer.
Nu ska jag börja läsa boken.

Vår, kaffe, Drottninghom, båten, kondisbitar etc.