Vi såg Hamlet igår. Det är uppenbarligen svårt att ta ut svängarna, att våga sig hela vägen fram till kanten och sedan faktiskt hoppa i stället för att stå kvar. Ibland kommer de något mer expirimentella momenten in som genom en knapptryckning (i detta fall bokstavligen).
Även om jag var positiv till Hamlet så hade den lite problem med att våga arbeta in de särkilda tilltagen i föreställningens helhet.
Men skådespelarna var inte att klaga på. Jonas Malmsjö motsvarade förväntnigarna (han påminde förresten i sitt uttryck om en manodepressiv och allmänt sinnesförvirrad släkting jag har). Stina Ekblad känns pålitlig. Robin Stegmar gestaltade en Horatius med en fladdrig , gäckad tyngd som tyvärr verkade misstolkas lite av publiken och uppfattas som ett stort skämt.
Men den som verkligen stod ut var enligt mig Rebecka Hemse som Ofelia. Hon var sådär totalt vansinnig av förtvivlan utan att bli liksom svulstig. Hela hennes scenspråk var oerhört laddat och effektfullt. Inressant att det gömde sig ett sådant guldkorn i Becks dotter.
Kostymerna var fina och sjuttiotaliga. Det passade Ofelia perfekt att vinlga runt på skyhöga platåskor och det slyngelaktiga över de flesta manliga figurerna förstärktes av sjuttiotalslooken.
Sedan är ju perspektivet ofta ett lite annat i såpass gamla pjäser vilket gör att det blir lite svårare att relatera till.
Jag tycker pjäsen var i överlag, väldigt bra. Det experimentella trevade lite som du nämner, men för mig var detta inte påtagligt under hela pjäsen.
SvaraRaderaI överlag fanns en subtil känsla av experimentella uttryck, som jag tycker var fiffiga, och i viss mån fina.
Det känns dock mer påtvingat i vissa scener där man just har försökt ta vidare svängar. Jag är inte helt säker på att problemet ligger i att man inte vågar ta sats i hoppet. Jag tycker snarare man snubblar i utförandets skede. För i samma stund som steget tas, förstörs lite av den förfinade, nyanserade bilden av experimentalitet som skapats.
Robin Stegmar och Rebecka Hemse var båda fantastiska. Horatios sista steg ut mot publiken i sista scenen skapar rysningar av välbehag.