Rapport från den förlorade sonen.

Klumpen i magen har nu försvunnit helt och det som först verkade skrämmande och nytt känns nu bara bra och roligt. Första dagen när jag såg mitt nya rum som för övrigt liknar en cell ville jag bara åka hem till Göteborg eller Stockholm. När man är på ett helt nytt ställe blir det väldigt mycket första gången man gör allt, första gången jag duschar i min dusch, första gången jag äter frukost, första gången jag pratar med den här killen, första gången jag säger vad jag heter, första gången jag är i gympasalen osv.
Nu när jag är inne på min tredje vecka känns det som jag alltid har varit här och att jag helt försvunnit från Stockholm. Det känns lite sorgligt och jag saknar alla mina fina vänner och är jättenyfiken på vad ni gör.

Första gången jag skulle gå in i matsalen kändes det som om jag var med i en dålig highschoolfilm och jag var den töntiga tjejen som inte visste var hon skulle sitta. Jag är så van vid min trygga lilla waldorfvärld där man sitter klassvis och inte behöver tänka mer på saken.

Jag har en jättemysig vävgrupp. I min grupp finns det fyra äldre damer, två Brittor och två Margaretor som redan är grymma på att väva såklart. Sen har vi två trettiosju-åringar som både behöver ta en paus från sina jobb och arbeta med händerna. Vi är fyra tjejer i min ålder och så har vi en söt praktikant som ska bli folkhögskolelärare. Vissa ordval används flitigt på vävlinjen tillexempel "jättemysigt" och "jättehärligt".

Jag känner harmonin flöda och eftersom vi inte betygsätts flöder även inspirationen.
Jag återkommer med mera information.
Pusspusspusss