Onsdag uppenbarligen.

Ett brusande och en ringande ton ockuperar mina öron. Jag går runt och tänder alla lampor i alla rum. Overklighetskänslan. Skymningen må vara en av de vackraste, men också en av de ruskigaste sakerna med att leva i Sverige.
I somras var vi på cirkus. Jag hade en rosa prinsesskjol och klappade en stor, svart cirkuspudel utanför tältet. Sedan gick vi hem i skymningen. Men då var det sommar och skymningen var rosa som en floskulös Harlequinroman. Nu är det vinter och skymningen tycks snarare socialreaistiskt grå. Mer diskborste, antidepressiva och SVT 2.
Är det inte det ena så är det det andra tänker jag när jag rättar mitt högskoleprov, när jag rättar mina labrapporter, när jag rättar någons språk och när jag rättar till håret. Man kan ju alltid försöka göra sitt bästa. Att rätta till allt det där som är fel alltså. Men ändå; är det inte det ena så är det det andra det kommer man inte ifrån.