Nu är jag alltså officiellt sett göteborgare. I Göteborg pratar alla göteborgska vilket alltid gör mig lika förvånad när jag varit ifrån staden för länge. Trots att jag flyttat åker jag en hel del till Stockholm och på de långa ensamma tågresorna funderar jag på om det är mitt öde att alltid bo i en papperskasse. Ända sedan mina föräldrar skilde sig har jag släpat runt mina ägodelar i kassar. Glömmer man inte det ena så glömmer man det andra. Förmodligen är min rygg sned efter allt jag burit. Samtidigt identifierar jag mig väldigt mycket med att släppa saker och kan känna mig lite osäker när jag inte har så mycket med mig. Jag börjar nervöst titta mig omkring för att försäkra mig om att jag inte glömt något.

Vad jag längtar efter är att någon gång ha ett eget hem inte bara en mellanlandningsplats.


Jag jobbar som miljötekniker vilket inte är lika avancerat som det låter. Jag sköter om återvinningscentraler i Göteborg, sorterar farligt avfall och hjälper människor som kommer dit att slänga sina soffor och liknade i rätt container. Trots att jag tidigare jobbat på café och dagis, två arbetsplatser där man har "väldigt mycket kontakt med andra människor" slutar jag aldrig att fascineras över hur många, många verkligt störda människor det finns. Egentligen vet jag inte om de är störda på riktigt eller om det bara är vissa saker som framkallar abnorm aggressivitet hos människor som köbildning. Under fem minuters hinner folk tänka saker som "tänk om dom inte har sett mig och får stå har i elkön förevigt, tänk om jag inte får slänga mina sopor/få min latte. Naturligtvis är dessa tankegångar i grund och botten ologiska eftersom det är självklart att bilen framför dem kommer flytta sig så fort den kan. Att känna sig förorättad och förbised kan få den mest behärskade kostymnisse att ge sig på första bästa kommunalanställd. (Mig)
Men som tur för mig så är det bästa och sämsta med vårt byråkratiska samhälle att ingen någonsin kan hållas ansvarig för någonting och alltså inte jag heller. Och det är väl egentligen där vi har pudelns kärna. Alla arbetsplatser borde ha en eller flera anställda vars ansvar det var att ta på sig skulden till alla köer, förseningar, missförstånd, oväntade utgifter och kompiktationer.

Och de borde ha jävligt bra betalt.