Fegisen

Det är något djupt fascinerande med rebeller och fritänkare. Att våga vara obekväm, jobbig, förstöra stämningen. Är man inte så i lugna och fredliga tider, varför skulle man då vara så om det blev krig? Om man inte krånglar nu, varför skulle man krångla då?
Det är svårt att stå upp för sina principer om man inte vet vilka de är å andra sidan.

Fast egentligen handlar det om sunt förnuft och man känner på sig när man inte har gjort det man tyckte var rätt.
Jag hatar när jag inte har varit snäll till exempel. Eller när jag har drivit med någon som har det svårt bakom ryggen (det låter helt ofattbart när man säger det så men nästan alla jag vet driver med folk som har det svårt.)

Allt detta appropå spanska inbördeskriget för övrigt.

Bilder som fanns i kameran

.

I de lugnaste vatten

I förrgår: Liten förvirrad tant börjar prata med mig om ananaspriser och lyckas sedan leda samtalet in på en mamma som var elak mot sin lilla dotter. "Hon hade sånt där svart på håret...en slöja! Och hon var elak mot barnet och man får inte vara elak mot barn så då sa jag till henne, och så spärrade hon upp sina ögon alldeles intill mitt ansikte, "du kommer till helvetet sa jag!" Sedan började hon prata om att muslimer är ju muslimer och det visste hon minsann för hon hade varit i Afrika.
Och jag kände att man vet aldrig när de slår till. Och hur arg kan man bli på en senil tant för att hon är någon slags rasist. "Så skulle inte jag uttala mig" sa jag och gick där ifrån. Försökte väl hitta ett rimligt sätt att tackla situationen.

Rimligt.
En så levande inställning till livet.
Man gör vad man finner rimligt. Man tror på det man finner rimligt.
Rimligt rimligt rimligt.

Jag saknar min konst om jag nu någonsin varit nära den.

Nu är jag alltså officiellt sett göteborgare. I Göteborg pratar alla göteborgska vilket alltid gör mig lika förvånad när jag varit ifrån staden för länge. Trots att jag flyttat åker jag en hel del till Stockholm och på de långa ensamma tågresorna funderar jag på om det är mitt öde att alltid bo i en papperskasse. Ända sedan mina föräldrar skilde sig har jag släpat runt mina ägodelar i kassar. Glömmer man inte det ena så glömmer man det andra. Förmodligen är min rygg sned efter allt jag burit. Samtidigt identifierar jag mig väldigt mycket med att släppa saker och kan känna mig lite osäker när jag inte har så mycket med mig. Jag börjar nervöst titta mig omkring för att försäkra mig om att jag inte glömt något.

Vad jag längtar efter är att någon gång ha ett eget hem inte bara en mellanlandningsplats.


Jag jobbar som miljötekniker vilket inte är lika avancerat som det låter. Jag sköter om återvinningscentraler i Göteborg, sorterar farligt avfall och hjälper människor som kommer dit att slänga sina soffor och liknade i rätt container. Trots att jag tidigare jobbat på café och dagis, två arbetsplatser där man har "väldigt mycket kontakt med andra människor" slutar jag aldrig att fascineras över hur många, många verkligt störda människor det finns. Egentligen vet jag inte om de är störda på riktigt eller om det bara är vissa saker som framkallar abnorm aggressivitet hos människor som köbildning. Under fem minuters hinner folk tänka saker som "tänk om dom inte har sett mig och får stå har i elkön förevigt, tänk om jag inte får slänga mina sopor/få min latte. Naturligtvis är dessa tankegångar i grund och botten ologiska eftersom det är självklart att bilen framför dem kommer flytta sig så fort den kan. Att känna sig förorättad och förbised kan få den mest behärskade kostymnisse att ge sig på första bästa kommunalanställd. (Mig)
Men som tur för mig så är det bästa och sämsta med vårt byråkratiska samhälle att ingen någonsin kan hållas ansvarig för någonting och alltså inte jag heller. Och det är väl egentligen där vi har pudelns kärna. Alla arbetsplatser borde ha en eller flera anställda vars ansvar det var att ta på sig skulden till alla köer, förseningar, missförstånd, oväntade utgifter och kompiktationer.

Och de borde ha jävligt bra betalt.

Lundhagen

Det är varmt och kvalmigt. Tandkrämen i badrummet på nedervåningen som jag just borstade tänderna med har en vag och konstig smak. Vi ska gå och bada vid samma strand som jag badade vid under stora delar av min barndom. Miriam gick på Canadagåsbajs och skrek så att alla tittade. Jag satt på huk på bryggan och övade på att dyka, jag skulle nog kunna lära att dyka ganska snyggt om jag inte var så förbannat feg och rädd för vatten. Vi tjatade på att få glass i kiosken. Senare satt jag och Agnes i lekparken på stranden och pratade om känslor och skrattade åt interna skämt så att vi blev yra i huvudet och fick ont i magen. Det står kärleksförklaringar till snyggaste killen i vår gamla klass i omklädningsrummen.
Jag badar i en minimal Betty Boopbikini i brist på annat.
Höst höst höst.

Midsommar

Höst.

Lyssnar på Lilly Allen.
När jag kommer tillbaka hem till Stockholm blir det automatiskt höst. Jag kan inte tänka mig sommar här, även om jag badar och är barbent och badar och går på gårdsfest och dricker somrig bål. Det är ändå höst. Därför försökte jag höstshoppa lite uppmuntrande höstsaker igår. En hatt och knästrumpor och en gul sjal och hudvårdsprodukter. Jag gillar verkligen höstkläder men jag känner mig ändå inte så munter över att sommaren snart är slut.

Jag vågar inte kolla vad jag har på mitt konto...

Tillbaka och iväg igen.

Seglats imorgon. Bankärenden idag. Regioneltåg och SJ igår.
När världen blir ett samelsurium av fartstreck utanför fönstret känner vissa sig verkliga. En annan känner sig overklig. Tagen ur sitt sammahang. Som om jag vinkar av mig själv på plattformen och sedan reser ifrån mig. Sedan går jag omkring som ett skal jättelänge innan jag fylls upp igen.

Och ibland känner jag inte stockholmarens kärlek till sin stad.

Bloggduett

Vi lever i illusionen om att vi har ansvar för hela världens lycka och om vi inte ser till att den snurrar så stannar den. Om vi inte ständigt sysselsätter alla omkring oss med aktiviteter kommer de att vara missnöjda och uttråkade som ett bevis på att vi har misskött vårt jobb. Om vi inte frågar alla hur de mår så kommer de att känna sig bortglömda och åsidosatta. Ingen annan kan förväntas se till att gruppen håller ihop. Kan man låta vem som helst axla rollen som samordnare? Vart skulle hända om någon annan gjorde anspråk på kontrollen? Skulle det vara skönt eller skulle man känna sig ersatt och utstött?

Man är aldrig tvingad, ibland är insatsen inte ens särskilt önskad eller uppskattad. Nästan aldrig känns det som att man har lyckats med sin uppgift så att alla är glada, nöjda och fyllda med kärlek och tacksamhet.
Så varför gör man det? Är det självupptagenhet eller självförnekelse? För inte handlar det väl egentligen om de andra?

Agnes och Rebecka

7/7

Jag är en visionär med tveksam framtidstro. En principmänniska med ett mycket förvirrat förhållande till mina principer. Vad gör jag för skillnad om jag inte sätter mig på tvären totalt och gör tvärtemot alla normer? Kanske inte så roligt att sitta fast tvärtomspråket. Och vad är meningen med revolution om den inte ger någon frihet? Jag är av princip emot alla principer utan nyttoperspektiv.

Min natur är tillbliven ur min uppfostran. Jag gör våld på mig själv för att göra saker jag tror på. Och oftast låter jag bli och låter nästa generation ta hand om det. Det är kul att följa normen tills man står där med skurtrasan i hand har jag hört. Jag hoppas för guds skull att du är starkare än jag, eller svagare beroende på hur man ser på saken.