Jag tror att det finns två sorters situationer i mitt liv då jag kan känna mig harmonisk i min ensamhet.
Den ena är när jag precis har skrivit en tenta. Det ska gärna vara lite kallt och klart i luften och det är en fördel om man får röka en cigarett. Känslan håller i sig ungefär så lång tid som det tar att gå från Ugglevikssalen till tunnelbanan. Ibland lite längre.
Den andra är efter en (bra) orgasm. Gärna efter en ganska ordentlig ansträngning så att man är trött i kroppen. I det läget har jag inget behov av ensamhet men jag undviker den inte heller. I alla fall inte på de närmsta tio minuterna.

Det är en fantastisk känsla att trivas i sitt eget sällskap.

Följ min blogg med bloglovin

Klockan är två. Jag viker en röd ask och fotar den i photobooth. I morgon fyller mamma år.

Pepparkakor

Jag bakar pepparkakor med sprit i. Smakar på den starka delen av degen (den utan mjöl). Blir lite snurrig. Det blir nog bra det här.

Jag har läst lite i Slitz nu. Bl.a guide till hur man (som i man) söker sig neråt i åldrarna eftersom det är där läckerbitarna finns och hur man sedan gör sig av med läckerbitarna när man blir för uttråkad på deras dumma dravel (för unga tjejer är dumma om det gått någon förbi).

Nu funderar jag på det här med mänskligt likavärde. Vad betyder det att vara värd något?
Visst kan det betyda att vi alla är lika inför rätten. Vi är alla lika mycket värda i domstolen. (Detta är ju dock ingen realitet i Sverige eftersom möjligheten att driva en process beror på de ekonomiska tillgångarna.)
Men jag antar att ordet värde har någon ytterligare betydelse. När vi säger att alla är lika värda får vi det ofta att låta som att de är det i en vidare mening än den juridiska.
Att ha ett värde; vad innebär det? Det måste väl innebära att vara bra för något?
Är alla lika värdefulla för samhället? Är alla lika värdefulla för gud? Är alla lika värdefulla för sina nära och kära?
Om jag skulle ha en deterministisk världsåskådning skulle det bli begripligt. Om allt är förutbestämt finns inget värde och och inget klander. Vi kan väl knappast ens ses som enskilda individer utan bara som kugghjul i systemet. Lika värda och lika värdelösa allihopa. Då blir väl å andra sidan värde ett meningslöst begrepp.

Men jag är inte determinist. Tror jag inte i alla fall.
Hur kan jag då på allvar tro på lika värde?
Hur kan jag då på allvar tro att författaren till den där artikeln är lika mycket värd som, ja vem som helst som beter sig som folk egentligen.

Om jag skulle välja mellan att rädda honom och random främling ur en brand så skulle jag välja random främling tror jag. Vilket beror på att jag finner det osannolikt att främligen skulle ha diskvaliviserat sig lika mycket i min värdeskala.

Och jag fattar verkligen inte varför Slitz säljs i min lokala mataffär vart jag än är?!