Bloggduett

Vi lever i illusionen om att vi har ansvar för hela världens lycka och om vi inte ser till att den snurrar så stannar den. Om vi inte ständigt sysselsätter alla omkring oss med aktiviteter kommer de att vara missnöjda och uttråkade som ett bevis på att vi har misskött vårt jobb. Om vi inte frågar alla hur de mår så kommer de att känna sig bortglömda och åsidosatta. Ingen annan kan förväntas se till att gruppen håller ihop. Kan man låta vem som helst axla rollen som samordnare? Vart skulle hända om någon annan gjorde anspråk på kontrollen? Skulle det vara skönt eller skulle man känna sig ersatt och utstött?

Man är aldrig tvingad, ibland är insatsen inte ens särskilt önskad eller uppskattad. Nästan aldrig känns det som att man har lyckats med sin uppgift så att alla är glada, nöjda och fyllda med kärlek och tacksamhet.
Så varför gör man det? Är det självupptagenhet eller självförnekelse? För inte handlar det väl egentligen om de andra?

Agnes och Rebecka