Kapitalismen; individualismens död.

Jag drömmer om en småskalig kapitalism som ska tjäna individens kreativitet snarare än hennes habegär. Ett samhälle med utrymme för företagande och egna initiativ. Men också ett samhälle som skyddar individen mot andras initiativ om dessa går över styr. Och ett samhälle som har plats även för de som har svårt att ta initiativ.
Men ser man på dagens råbarkade och osofistikerade kapitalism så tycks ju nästan ett kommunistiskt samhälle mera individualistiskt. Ta till exempel försäkringsbranchen som bygger på vinstintressen. Där är det grupptillhörigheten som avgör chanserna. Är man en ung kille så är det dyrare med trafikförsäkring, oavsett hur försiktig den enskilda individen är i trafiken. Och är man jugoslav och vill teckna en försäkring för sitt företag så kan man räkna med att det blir svårare än om man är engelsk. I ett samhälle där staten fungerar som försäkringsbolag så skulle man förmodligen inte ta hänsyn till etnisk eller könsmässig tillhörighet utan till inidividens behov.

Igår läste jag en krönika som hävdade att den svenska arbetaren var överbetald och avundsjuk och att den svenska chefen är underbetald om man jämför med Japan. Krönikören ondgjorde sig över att marknaden inte hade rättat till detta genom att sänka lönenivån för den svenska arbetaren och höja lönenivån för chefen. För trots allt så betydde ju chefen så oändligt mycket mer ekonomiskt för förestaget än en ynka arbetare.
Många arbetande människor bidrar med väldigt viktiga värden till samhället utöver de ekonomiska. Och det finns andra stora ansvar än ekonomiska ansvar. Det ansvar som även lågavlönade arbetare inom vården tar för andra människors värdighet och välmående till exempel.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Var är hjärtat?
Alla dessa jävla buisnessråttor. Jag blir faktiskt äcklad.

Det är väl bara att vänta på syndafloden.








ps. Gissa vilket yrke krönikören hade.