Om man vill ha inspiration och skriva intressanta saker kan det vara bra att läsa och tillgodogöra sig intressant information som man sedan kan reflektera över och med lite tur tillföra en ny synvinkel på det hela.
Tyvärr är detta något jag alltid missar. Jag glömmer liksom bort att till och med en inbiten tyckare måste ha något att tycka om för att inte gå bet. Nu ska jag börja läsa tidningen ordentligt. Minsann.

Den tjusiga herren.

Igår på tunnelbanan var jag plötsligt omgiven av tjusiga äldre män. Speciellt en man mittemot mig väckte mitt uppseende. Han hade luftigt silvervitt hår, en perfekt struken rosabeige skjorta som fick mig att undra om han också strök på eftermiddagen för säkerhetskull. Över skjortan hade han en ledig, diskret rutad kavaj, på benen svarta byxor med tydliga pressveck och på fötterna satt blankputsade enkla skor. Inte nog med det löste han korsord med flink penna. Han såg framgångsrik men inte gubbslemmig ut.
Vissa damer och herrar i denna åldersklass ser så himla fräscha ut att jag redan börjar längta till ålderdomen (vilket jag väl visserligen alltid gjort en smula va olika anledningar).
Det är hett att vara gammal.

Min dag som Metroarbetare

Idag jobbade jag som tidningsutdelare för Metro. Jobbet innebär kortfattat att man i tre timmar står i en smaklös grön plastväst komplett med en grön keps och delar ut tidningar till människor i rusningstrafiken. Jag fick lära mig på introduktionskursen att man som Metroarbetare representerar ett helt varumärke och därför bör vara noga med att inte vara för gåpåig. Väl på plats upptäckte jag att jag var ett framgångsrikt koncept eftersom min väldigt korta klänning knappt syntes under den stora plastvästen och såg följaktligen ut som om jag var naken under min väst.
Följande kan konstateras.
1: Oftas var de yngre personerna vänligare än de äldre

2: Om man blixtsnabbt håller fram en tidning precis i höjd med en förbipasserades hand kommer de automatiskt ta den även fast de egentligen inte vill

3: Människor som beter sig ohövligt triggar i gång en provocerade trevlighet i mig.

4: Det bästa betyg man kan få som tidningsutdelare är när någon tar emot tidning a fast man skymtar att de redan har en Metro under armen

4: Det är svårt att behålla ett variationsrikt språk. Följande fraser experimenterade jag med. Tidning? Tidning någon? Tidningen! God Morgon! Morgontidning! Varsågod! En Metro! Här var det Metro. (kan uttalas på olika sätt) Metro och Mätro och Hej Hej Hej!
Efter någon timme träffade jag en liten söt brattjej som också jobbade som tidningsutdelare. Hon delade min fäbless för att utveckla användbara fraser som tidningsutdelare.
Vi prövade bl.a. ”En toppentidning för en toppenkille”, ”Läs Metro världens bästa tidning” men det som fungerade bäst var ”Ursäkta mig, du tappade din Metro” och sedan räcka fram en av de tidningar man själv bar på. Garanterad förvirring och ingen kom sig för att protestera.

Stockholm

Igår var jag så oerhört bakfull. Hela dagen gick åt att försöka fokusera. Jag drack tre öl utspridda på hela kvällen och ändå denna enorma bakfylla. Jag trodde att jag sedan länge passerat stadiet där man faktiskt blir full på tre öl.
Det var så trevligt att vandra hem den natten. Hela Götgatan var morgonljus och alla halvfyraragg som stod utanför pubarna kändes inte särskilt jobbiga i sin påträngsamhet. Egentligen var jag mer kroppsligt utmattad än full. Ibland när jag är riktigt trött börjar jag vakendrömma, jag hade alltså inte full kontroll över mina tankar där jag gick längs kajen vid Skanstull och tittade ut över Hammarby Sjöstad. Jag tänkte ut det vackraste blogginlägget jag skulle skriva där jag prisade Stockholms skönhet men när jag vaknade var det som så mycket annat redan borta.

Hamlet

.
Vi såg Hamlet igår.
Det är uppenbarligen svårt att ta ut svängarna, att våga sig hela vägen fram till kanten och sedan faktiskt hoppa i stället för att stå kvar. Ibland kommer de något mer expirimentella momenten in som genom en knapptryckning (i detta fall bokstavligen).
Även om jag var positiv till Hamlet så hade den lite problem med att våga arbeta in de särkilda tilltagen i föreställningens helhet.
Men skådespelarna var inte att klaga på. Jonas Malmsjö motsvarade förväntnigarna (han påminde förresten i sitt uttryck om en manodepressiv och allmänt sinnesförvirrad släkting jag har). Stina Ekblad känns pålitlig. Robin Stegmar gestaltade en Horatius med en fladdrig , gäckad tyngd som tyvärr verkade misstolkas lite av publiken och uppfattas som ett stort skämt.
Men den som verkligen stod ut var enligt mig Rebecka Hemse som Ofelia. Hon var sådär totalt vansinnig av förtvivlan utan att bli liksom svulstig. Hela hennes scenspråk var oerhört laddat och effektfullt. Inressant att det gömde sig ett sådant guldkorn i Becks dotter.

Kostymerna var fina och sjuttiotaliga. Det passade Ofelia perfekt att vinlga runt på skyhöga platåskor och det slyngelaktiga över de flesta manliga figurerna förstärktes av sjuttiotalslooken.
Sedan är ju perspektivet ofta ett lite annat i såpass gamla pjäser vilket gör att det blir lite svårare att relatera till.

Frågeställningar återigen.

Var gå gränsen för ansvar undrar jag ofta. Vad bör man ansvara för? Vilka bör man ansvara för och i vilken mån bör man ansvara? Hur oansvarig bör man vara innan det är dags att sätta in de tunga skuldkänslorna?

Ibland tänker jag att man ändå måste ha mest ansvar för sig själv. Men sedan tänker jag att det är ju den lättaste vägen att gå vilket tyder på att det är den mest egoistiska vilket känns tråkigt. Betyder det då att man alltid ska ta den svåraste vägen och dra så tunga lass som möjligt för att göra rätt. Förmodligen?

Herregud vad trött jag känner mig nu.

ps. Det är väl inget fel med att vara en stjärtvickare. Den sitter ju där av en anledning och jag har läst att svenskar, enligt någon latinamerikans gångmentor och expert, inte har något sex i höfterna. Från och med nu ska jag alltid gå med ett livligt sväng. Inga stela svenssonhöfter här inte. ds.

Slutstrejkat.

Hör och häpna, konstatera och förundras. Min kompanjon är återstånden från de privata.
Och inte med ett litet ynkligt pliktskyldigt inlägg, nej med bravur. Tack Agnes, det känns skönt att ha en vän och medskapare i cyberrymden.

En anledning till att inte uppdatera trots att man har skapat en blogg är (förutom att man är upptagen med ett riktigt liv, vilket verkar osannolikt att de flesta med blogg verkligen är) att man har prestationsångest. Jag har ständig prestationsångest vad gäller allt vilket ganska ofta leder till att jag hellre sover än skapar något som faktiskt - ve och fasa - skulle kunna misslyckas och bli tråkigt, fult eller dumt. Det är egentligen konstigt för något som är skapat är ju alltid mera lyckat än något som är, ja oskapat. Vad gäller misslyckande så kan man ju aldrig misslyckas mer än när man inte försöker.

Det här inlägget skulle jag till exempel kunna radera eftersom slutsatsen är så skrattretande självklar. Men för att nu styrka min tes att ett löjligt försök till intressant text är bättre en ingen text alls så publicerar jag ändå.

Det finns kanske värre saker än att råka göra sig till åtlöje då och då.

Trust in Lust

Apotekets nya satsning på sexprodukter känns både fräsch och nytänkande. Porrbutiker känns skamliga men Apoteket känns trevligt, normalt och kliniskt Jag tror det normaliserade är särskilt viktigt eftersom man inte tvingas gå in i mörk sexshop med en massa smaklösa trosor med snopphål i för att köpa sig en dildo
Jag har aldrig provat sexleksaker men nu när det är Apoteket som lanserar känner jag mig för första gången sugen.

En sak som är konstig det är att trots att vi ännu inte uppnått total jämställdhet i Sverige är det mer accepterat för en kvinna att tillfredsställa sig med en dildo än vad det är för en man att äga och använda sig av en lösfitta.



På tal om nytänkade hade jag på mig en silvrig magtröja idag på idag på arbetsinterjuvn.

Fett mys ikväll?

En av mina dåliga ursäkter till att jag inte skrivit någonting är att jag hatar att jag avslutar varje inlägg med en frågeställning. Det är verkligen inget fel på frågeställningar men jag blir så trött på att aldrig kunna knyta ihop säcken. Jag känner mig enformig och fyrkantig.

Förresten såg jag att enligt Kulturdelens förstasida är det "ikväll som det gäller" och undrar därför om vi ska ha en klassik chillkväll i båten men godis, chips och dip?

Ha! Nu lyckades jag plötsligt knyta ihop allting genom att även avsluta detta inlägg med en frågeställning.

Ljuset

Självinsikt

Idag när jag helt oskyldigt strövade runt på sexårsverksamheten kommenterade plötsligt en liten allvarsam röst. ”Du är en sådan där stjärtvickare ”
Jag (lite smått förorättad men ändå försök till skämtsamt tonfall) "Nej det är jag ingen sjärtvickare”
Jobbigt barn " Jo du är visst en sjärtvickare du har bara gjort det så länge att du inte märker det"
Jag: Du kanske har fel på dina ögon. (Jag vet att det var lite löjligt sagt)

Strejk.

Nästa gång ett inlägg publiceras på denna blogg så är det Agnes som publicerar det. Tills dess kan man läsa någon annan blogg i länklistan som förströelse om man vill (Skick uppdaterar ganska duktigt, likaså Miranda och Jakten).

19/5

Det är så jag jobbar.

En gång missade jag en tandläkartid för att jag somnade på eftermiddagen. Jag kände mig jättedum men vågade inte ringa och boka en ny. En vecka senare fick jag ett en lapp i brevlådan där det stod med stora svarta bokstäve "Vart tog du vägen?" och vidare att jag skulle ringa och boka en ny tid. Den där lappen gav mig ångest eftersom jag skämdes över att jag hade missat tiden första gången så jag la den någonstans och ignorerade det hela. Ett år senare noterade min tandreglerare (som inte är samma som den vanliga tandläkaren vars tid jag missat) att jag skulle behöva kolla upp ett begynnande hål innan vi kunde ta ut tandställningen. Jag drog mig för att ringa tandläkaren och nästa gång jag kom tillbaka till regleraren hade jag fortfarande inte gjort det. När jag till slut tog mig i kragen hade jag skrivits ut ur systemet, det tog två minuter att fixa sedan vara alla glada och nöjda.
Jag tror att jag gör sådant här rätt ofta. Ibland undrar man vad det är för fel på en.

17/5

Darling.

Just det förresten, jag såg ju Darling. Det var en rätt bra film, rolig men så illamåendeframkallande. Personerna var bara fräsha, ihåliga och elaka. Ytliga bortom allt jag tidigare skådat. Och en naiv fråga dök upp i mitt stilla sinne. Är brats verkligen sådär?
Jag har träffat folk som är lika bortskämda som brats och folk som i någon mån försökt efterlikna brats men aldrig den äkta varan faktiskt. Tänk att min värld är så inskränkt ändå. För mig verkar det osannolikt att den jargong som skildras i filmen existerar men det skulle å andra sidan vara väl magstarkt att göra en sådan film om inte skildringen i någon mån kommer innifrån. Kanske handlar det bara om ett begränsat gäng och inte om kretsarna i sin helhet?
Jag undrar verkligen hur det ligger till egentligen. Det får kanske bära av till Café Opera nästa gång man går ut.

Åh hela det här inlägget låter så korkat men det är inte alltid så lätt att ha koll.

Sommaren är så nära.

.

Mig får du älska på hedniskt vis.

Jag var och såg den allvarsamma leken på stadsteatern igår. Det var bra, gripande, stundtals roligt om än på ett något plumpt sätt. De hemligt älskande Arvid och Lydia var väl fast i samma fascination för olyckans estetik som jag tidigare skrev om. Skådespelarna var bra (bl.a Livia Millhagen och Gustaf Skarsgård.) Jag var överlag positiv men en detalj störde. Det var uppenbart att de älskade varandra men vari bestod deras kärlek? Vad var det de ansåg sig ha tillsammans egentligen? Jag menar naturligtvis inte att de borde ha ställt sig och talat om det men det är något som ofta inte framgår i kärlekshistorier tycker jag. Vaför förtvivlar de vid en förlust när det aldrig tycks ha varit något skimmer över deras ungänge tidigare? Det blir mycket lättare att leva sig in om man själv blir kär än om man har svårt att förstå vad de ser hos varandra.
På ett sätt tycker jag att man kommer närmst när Lydia utropar att "mig får du älska på hedniskt vis". De raderna säger kanske ganska mycket om vad de av äktenskapets börda tyngda karaktärerna flyr ifrån och vad de finner hos varandra.
Kanske är det helt enkelt ingen historia om kärlek utan en historia om eskapism.

Tips från självaste tipscoachen.

Gå och se dem på medborgarplatsen idag kvart över tre. Det blir fint tror jag.

Facestat

Har hittat någon slags application via HF:s blogg där man kan få reda på det första intryck ens utseende gör på främlingar. Tänk att det är så fascinerande att låta sig utvärderas. Jag skulle på ett sätt så himla gärna vilja kunna se mig själv utifrån. Men jag är säker på att det skulle leda till något mycket hemskt.
Att se någon både utifrån och innifrån blir nog lite mer än vad man orkar med av samma person. Too much information som jag kanske hade uttryckt det om jag gillade att svänga mig med en internationell jargong.
Nu ska vi titta på Darling.

Den lidande konstnären.

Estetiken är en av mina värsta fiender och största fascinationer. Den är så lockande och förrädisk. Det finns en massa destruktiva saker man kan ägna sig åt som estetisk princip bara för att de är vackra. Men till slut blir det bara jobbigt och patetiskt och då är man fast.
Exemplen är hundrafaldiga och åter hundrafaldiga; den religiösa skuldens estetik, dödens estetik, den olyckliga kärlekens estetik, drogmissbrukets estetik, våldets estetik, nostalgins estetik. Allting är så där smärtsamt lockande. Ord som förnöjsamhet och trevnad är inte alls förknippade med samma skimmer av mystik.
Varför göra det lätt för sig liksom?

12/5

Adjö.

Nu ska jag städa mitt rum och rensa ut kläder. Jag hatar att rensa ut. Även om kläderna är erbarmligt fula och förtvivlat små så känns det så fel att bara slänga bort dem (det känns fel att ge bort också). Dessutom har jag ofta fått användning för saker som jag aldrig mer trodde skulle få se solens ljus. Nu är dock platsbristen akut och detta är det enda sättet.
Förlåt kläder. Förlåt samlarinstinkter.

Jag dör.

Hittade en Solo-tidning på vardagsrumsbordet. Jag hade ingen aning om hur många tips jag behövde för att bli lyckad.
Man ska alltid spänna rumpan när man promenerar eller går till bussen. Man ska bära en stor väska för att se liten ut i jämförelse. Man ska städa hemmet och göra det blomdoftande för att få Hans hjärta att banka lite extra. Om man ska ut och äta med sin pojkvän ska man ta på sig lite extra höga klackar även om det är obekvämt för det är sådant som håller liv i ett förhållande. Man får inte låta munnen skena iväg på en dejt.
Och sist men inte minst ska man ALLTID KÄNNA SIG SÄKER PÅ SIG SJÄLV. Vilket påpekas efter varje tipslista.
Tack. Kul.

Mol alena

I kväll ska jag äta middag ensam för ingen är här och jag orkar inte flytta på mig. Jag hatar att vara ensam, det är läskigt. Om ingen är i närheten så kanske man inte finns. Jag föredrar att känna mig övertygad om min existens. Jag kan definitivt finna njutning i att vara ifred. Men ensam. Vid middagsbordet. Nej det känns inte bra.




Tog mig an disken som omtänksamt nog lämnats kvar av de frånvarande i min nya nakenklänning/underklänning/horklänning. I denna planerar jag även att gå på studentskiva med sporttema på måndag.

Knappen.

.




Idag gick Marcus i handarbetsskola hos mamma. Han lärde sig att sy i en knapp och att laga ett hål i fickan och jag lärde mig och jag fäster fel. Det är bra med praktisk jämställdhet. Det kunde ju ha blivit så att Marcus levde ett helt liv utan att kunna sy i en knapp och han skulle alltid bli tvungen att fråga sin mamma eller kanske mig om vi skulle kunna laga hans byxor. Och jag skulle säkert kunna gå ett helt liv utan att lära mig att koppla kablar och så skulle jag alltid bli tvungen att fråga någon om den skulle kunna hjäpa mig att koppla mina kablar (fast inte pappa i det här fallet för han är ingen fena på varken kvinnogöra eller mansgöra, han gillar mest att tänka och prata och sånt). Man känner sig på något sätt alltid så dålig på saker som ingen förväntar sig att man ska kunna. Som att man måste fråga om allt så att det ska bli rätt.
Nej jag måste nog verkligen lära mig meka med grejer och så ska vi köpa broderier ooch brodera tillsammans. (Åh hej sjuttiotal).
God natt och puss


Miriam

Att vara en vara.

Kretsar hela identiteten kring utseende och personligt uttryck i kläderna? Hur mycket av vår tid och kraft i procent kretsar kring konsumtion? Identitetssökandet har fått orimliga proportioner. Eller är det sunt att ägna så mycket tankekraft åt sin egen identitet, sitt eget utseende, sin egen image, sig själv?
Jag blir i alla fall så himla trött på mig själv ibland, ämnet känns så otroligt uttjatat. Bla bla bla jag vill ha det där bla bla bla jag känner så här bla bla bla jag är så sugen på... bla bla bla jag jag jag BLA BLA BLA!

Förresten så har jag bytt ut ställningen mot tänder nu och det känns skönt men konstigt.

.



.

Slacker

Det är chill att vara bortskämd. Jag trivs bra med mina sporadiska ströjobb (jag har ändå något att göra nästan varje dag), jag parasiterar faktiskt inte på samhället och jag tror inte att jag orsakar någon lidande. Ändå får jag ångest när någon frågar vad jag gör och kallar mig slacker. Jag har ju alltid vart en sådan där duktig person, hur kunde jag förvandlas till någon slags kvinnlig motsvarighet till Rockys kompisar? Varför denna metamorfos? Jag kan inte identifiera mig som slacker, måste jag det? Jag tror att jag ska börja säga att jag är konstnär i stället.
Nu ska jag gå och måla en tavla för att öka på trovärdigheten.

Mongo

Det har inte tidigare slagit mig hur segregerade utvecklingsstörda är från det övriga samhället. Innan jag fick kontakt med utvecklningsstörda personer i samband med jobbet så tyckte jag att de var lite obehagliga. De såg konstiga ut, betedde sig kontigt, lät konstigt, hade ingen koll på hygien och så vidare. Jag upptäckte att allt som krävdes för att avdramatisera det hela var några timmars umgänge. Eftersom jag tidigare tyckte att dessa personer var obehagliga måste det ju således betyda att jag aldrig någonsin umgåtts med någon som var utvecklingsstörd tidigare. Det tycker jag är konstigt faktiskt. Det ska väl inte finnas människor i samhället som folk är lite rädda för helt i onödan.
Denna insikt har sannolikt slagit varenda person som har jobbat med olika typer av vårdjobb men det betyder också att den fortfarande är relevant.
Det är verkligen intressant att man så lätt behandlar folk som inte passar in som pestsmittade som om utanförskap skulle smitta. Och det kanske det gör. Det finns så mycket primitivitet i vårat annars så överciviliserade samhälle.

Skönt med sommar och blommande träd förresten.
puss