Grupp 8.

Jag var på 40-årsjubileum för den politiska och kulturella föreningen grupp 8. Jag vet att vi har det bättre nu men tänk ändå att ha fått vara med 1968 när politiken var så närvarande. Eller det var den väl? Det är svårt för mig att veta men det är mitt intryck som inte bara kommer från romantiserande filmer utan också från människor som var på plats och som i efterhand beskrver det så. Jag tycker om att sjunga kampsånger med enkel folkinspirerad melodi och utropa ord som syster, kamrat och solidaritet. Jag känner att det var alldeles för länge sedan jag demonstrerade. Demonstration är ju bland det bästa som finns. Förutom att man kan stå upp för en princip eller en viktig fråga kan man dessutom ha så roligt och känna så stor gemenskap.
Sedan att allt vad heter kamp tenderar att bli ensidigt är förstås en annan lite tråkig aspekt.

1700 sidor av Norén om Norén.

Beskrivningen av Noréns verk fick mig att tänka på lite saker. Går det överhuvudtaget att skapa något utan att vara självupptagen och är det negativt att vara det? Det är svårt att inte vara uppfylld av sig själv när man helt och hållet existerar i ett jag. Blir man verkligen per automatik egoistisk av att vara egocentrisk? Det känns lite konstigt att det ska vara så fult när de flesta, eller i alla fall de flesta jag har träffat är självupptagna.


Jag och Tove brainstormade lite kontroversiella texter igår i ett inspirerat ögonblick men tyvärr kan jag inte minnas mer än fragment. When I was seven I met Ken and I fucked him again and again.

Låter sommaren 2006 passera i en revy

Sms till världen

Jag vill ha ett riktigt jobb och ett barn och så vill jag gifta mig i en klänning från beyond retros avdelning för särskilt ömtåliga klänningar

Lovely

Det här var den bästa platsannons jag sett! Bland alla annonser som efterfrågar en en person med några års erfarenhet av yrket fanns det här lilla guldkornet. Jag lovar att det är värt mödan att läsa igenom den.
Jag citerar "Vi är ett litet nätverk, tillika business group och liten fri grupp, men som haft uppdrag både för stora företag (t.ex. Volvo) och små arbetsplatser (t.ex. skolor). Vi arbetar med kulturarrangemang, konventionella scenföreställningar, entertainment, personalutveckling, etc.

En ny, kvinnlig medarbetare sökes till ett projekt som pågått några år. Det rör sig om en berättelse som framförs på scen och i andra sammanhang, även utomlands. Berättelsen är en kärlekshistoria av nästan översinnlig kraft och skönhet.
Önskas alltså kontakt med Dig, som vill arbeta med just denna berättelse, och medverka när den inom sinom tid på nytt ska framföras (presenteras, gestaltas i olika sammanhang).

Din uppgift blir att representera den kvinnliga huvudrollen i berättelsen på bild och scen men inte främst som vanlig skådespelare utan som en fysiskt närvarande gestalt och person som också bidrar med lite berättande under framförandet i berättarcaféer och i andra sammanhang. Samt att under föreställningarna bidra med andra utförsgåvor som Du ev. har, t.ex. sång, musik, dans, o.dyl.
Din uppgift blir också att vara bollplank, dvs. delta under repetitioner i dialog med den ansvarige regissören/skådespelaren (manlige huvudrollsinnehavaren).

Arbetet är förlagt främst till Göteborg, fast även i övriga Sverige på turné. Efter överenskommelse kan turné i Frankrike eller annat land tillkomma.

Rollen som sådan är en fattig, oskuldsfull, flicka/kvinna men med stark integritet. Hon har - förutom sensualitet och slank kroppsfigur – en inre, orubblig karaktär med socialt engagemang, empati, samt är äventyrlig, tålmodig och ödmjuk.

Bland erfarenheter som Du bör ha förvärvat i arbete, utbildning eller på din livsresa ska, förutom intresse för psykologi, finnas kulturengagemang i vid mening. Fördel, om än inte nödvändigt, är att du har intresse för filmning och fotografering.

Då detta arbete är på deltid passar det Dig som kan kombinera vårt projekt med andra inkomster, annat lönearbete (om din ekonomi kräver det). Fast det passar bara Dig som vill vara medskapande och är uthållig, tålmodig och kanske till och med, i bildlig betydelse, våghalsig och outtröttlig - som vore vårt projekt en expedition till främmande land.
Ansökan

Välj helst bort cv - sänd i stället personligt brev och bilder ! Intervjuer startar omgående.



Ålder: upp till cirka 33 år."

Flyga drake.

Vill rekommendera en film som för övrigt baseras på en bok som även den ska vara lysande enligt ryktet. Nämligen Flyga drake. En varm film om många stora saker så som vänskap, mod och förtryck. Det låter klichéartat och det är den nog i vissa avseenden, men i så fall på ett positivt sätt. Det var länge sedan jag fick en så stark insikt om hur viktigt det är att stå upp för sina principer och att visa civilkurage (gud vad man är dålig på det, det är så att jag skäms).
Vad jag hört är det den första Hollywoodfilmen där alla stora roller spelas av muslimer.
Nu ska jag börja läsa boken.

Vår, kaffe, Drottninghom, båten, kondisbitar etc.

Städerskan.

Igår och idag har jag varit toalettstäderska. Jag har tittat ner i marken när studenterna har gått förbi mig där jag står och skrubbar deras toaletter. De utbildar sig och jag torkar avföring. Det märkliga är att jag vet vad jag vill och kan bli och jag tycker inte ens att det är så överdrivet tråkigt att städa (förutom i mitt eget hem). Det känns som att det finns massa meningsfulla jobb som förr eller senare gör sina utövare bittra på grund av sin låga status. Precis som att det finns jobb som människor utför med stolthet även om de egentligen kan tyckas vara ganska meningslösa.
Varför måste yrken värderas så olika?
Den som säger att klassamhället hör till en svunnen tid ljuger.

Sommar.

Nu börjar sommarstressen sätta in. På något magiskt vis ska man dela upp sin tid mellan nytta och nöje, hinna tillbringa tid med alla på alla ställen samtidigt. Känns det som.
Den svåraste och mest eftertraktade sommaraktiviteten är kanske att bara vara (som alla sanna waldorfmänniskor sannolikt skulle ha uttryckt det).
Oförmågan att prioritera är en av mina större svagheter. Finns det människor som är bra på att prioritera, eller snarare på att prioritera bort? Jag tvivlar. Jag antar att det är därför vissa delar av ens liv som man kanske hade velat ha kvar om man aktivt hade prioriterat naturligt rensas bort. För min del är det väl läsning, musik, målning etc. För många kanske det är tid med barnen.

När man kan gå ut utan något under jackan börjar jag längta till Kärra, trädgård, göteborgska, vattenkrig, långpromenader och strand.
Nostalgi är det återkommande temat.


Jakob, Miriam och Josefine.

Frosseri

Det är osmakligt hur medierna och vi, dess konsumenter frossar i individers olyckliga öden. Äckelfascination hör inte hemma i alla sammanhang. Det har sagts förut och kan sägas igen; löpsedelkulturen tar över mer och mer på bekostnad av rättssäkerhet, privatliv och allmän mänsklig värdighet. Narcissistisk självömkan och nöje för den delen maskeras till empati. Det är tråkigt när en så fin och viktig demokratisk rättighet som yttrandefriheten missbrukas så mycket.
Och när blev det egentligen okej att hänga ut personer som inte ens fått en fällande dom med både namn och bild i media?

"Så länge män har t-shirt synlig under skjorta eller två t-shirts på varnadra eller Pete Doherty-hatt eller detta märkliga plagg som är den superkorta Pepphammar-trechcoaten är jag rädd att vi måste fortsätta rabbla regler."
Ironi eller ej så blir jag bara lite trött ibland. Jag som trodde att "rätt och fel", "får och får inte" kändes ganska fel just nu men jag kanske var helt fel ute (pinsamt).
Jag kanske inte är så intresserad av mode trots allt, jag kanske mer är intresserad av allt jag tycker är fint.
Bilderna har egentligen inget med inlägget att göra. Tänkte bara spä ut alla ord lite.

Doktor Rebecka

Jag var på studiebesök på sjukhus idag för jag vill bli doktor. Jag fick ha på mig läkarrock, en blå blus och vita byxor. Allt var bylsigt och kändes proffsigt. Jag kände mig lite intigritetskränkande när jag trängde mig på och skulle titta på stackare utan byxor och med mumifierade tår men patienterna verkade helt till freds med det hela. Jag tror att det berodde på rocken. Allt går när man är iklädd läkarrock.

Allt

Idag på jobbet pratade vi om att skaffa barn (ett naturligt val av samtalsämne eftersom vi jobbar på en lekskola) Vi talade om ansvar, förlorad frihet och om curlingföräldrar. Jag har alltid haft en enorm längtan efter att skaffa barn. Jag tror och hoppas att genom att skaffa barn kommer jag att sluta sätta sig själv i första rummet hela tiden . För på något medvetet eller undermedvetet sätt gör man det alltid.
Längtan efter att skaffa sig ett barn för att sluta vara egoistisk är ju i sig själv något av det mest egoistiska man kan tänka sig. Jag vill jag skaffa barn för att jag vill ha trygghet en man familj och ett hem. Dessa tankar känns ganska otypiska för min generation. Samtidigt som jag vill vara ung lycklig mamma vill jag också göra karriär, hinnna resa och lära mig språk, ha en konstnärlig hobby vid sidan av, umgås med vänner, laga mat, sticka och sy saker, träna, odla, ha en sommarstuga. Vi är generationen som fick för många valmöjligheter. Jag är en enormt ickestresstålig människa. Ändå söker jag mig alltid till situatoner där det finns många valmöjligheter som stressar mig.
Jag är bara nitton år men jag har ingen aning om hur jag ska få ihop mitt framtida inbillade liv. Jag har inga möjligheter att prioritera eftersom jag lärt mig att det på något sätt är möjligt att få allt.

Pedofili är smyghett?

Jag vet nästan inga som befinner sig så långt ner på botten i samhällets ögon som pedofiler. De är äckel bortom all förståelse och empati. Och det har väl definitivt sina rimliga förklaringar. (Även om jag tycker att man också borde uppmärksamma pedofili som ett psykiskt problem som inte alltid behöver leda till ett aktiv utövande.)
Men det är ganska konstigt i kombination med det förhärskande idealet. Spinkigheten, storögdheten, den totalt hårlösa kroppen. Alla dessa attribut är ju typiska för ett barnsligt utseende. Femtonåriga modeller visar upp kläder för vuxna konsumenter. Hur kan ett samhälle som uppenbarligen jobbar så hårt på att betinga folk på unga tonåringar förkasta pedofili så till den grad? Självhat månne?

Åh jag hittade filmen om Marie Antoinette för fyrtio kronor. Så himla fin hyllning och kritik av konsumtionssamhället. Tomhetskänslans estetik känns aktuell, historisk autencitet däremot känns ointressant i sammanhanget.

Återigen viktfrågan.

Jag har börjat läsa Hanna Fridéns blogg. Hon har blivit en aktiv deltagare i debatten om skönhetsidealtet, undervikten, ätstörningarna etc. och hon brukar säga kloka saker utan att bli för moralistisk tycker jag. Idag läste 74 läsarkommentarer på temat "Har du någonsin velat gå ner i vikt?". Och jag måste säga att det är så himla dubbelt. Det är ju så klart viktigt att uppmärksamma de problem som finns särskilt som ätstörningarna håller på att bli en folksjukdom. Men blir inte folk som ligger och flyter på gränsen mellan osunt förhållande till vikt och ätstörningar triggade av allt detta? Jag har aldrig velat gå ner i vikt men om de där 74 kommentarerna hade handlat om ett destruktivt beteende jag kunde identifiera mig med så skulle jag absolut kunnat bli triggad, särskilt om det var för ett par år sedan. Jag kan riktigt känna hur jag skulle sitta och frossa i skräckhistorier om folk som går ner tio kilo på två månader och blir benrangel och svimmar om jag hade den anorektiska läggningen.
Jag kan inte påstå att jag kan komma med någon bra lösning på detta dilemma. Jag tycker helt enkelt bara att det är en ganska läskig tanke.