Jag tassar runt i strumplästen, friktionen mot golvet känns äcklig. Jag ryser, eller är det någon slags feberfrossa? Jag drömmer mardrömmar om nätterna. Mina värsta mardrömmar handlar alltid om att folk inte lyssnar. Att man försöker förklara och få kontakt men att ingen lyssnar. Ilskan och tomma blicken.
Jag tycker inte att det är så tråkigt att vara sjuk. Sysslolöshet bekommmer mig inte, eller snarare, någonting kan man ju alltid göra. Ensamheten däremot. Särskilt nu när det aldrig blir riktigt ljust. Dagarna blir så meningslösa och man får inte saker gjorda på samma sätt som när någon sysslar med något annat i rummet bredvid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar