Gott nytt år.

Hej då 2008 och hej 2009.
Hej hej hej. Nu är det slut och nu börjar det. Hjälp.

Det är väldigt svårt att finna närhet hos någon om man inte tar ett fysiskt initiativ. Man vinner enligt min erfarenhet inga älskare på att vara en konversatör. Så egentligen är det ganska naturligt att jag kan känna mig väldigt mycket som ett ufo. Mindre nu förstås. Men ändå. Jag säger inte att det var bättre förr men jag kanske hade varit bättre förr så att säga. Tråkigt bara att det alltid ska vara så likriktat då som nu. Det bästa vore ju om det fanns olika alternativ. Jag har inte upplevt att det gör det.

Bloggtips

Korvasbloggen

Jag har hittat en blogg som jag tycker om. Den är inte tråkig. Annars tycker jag att många bloggar är tråkiga om man inte känner bloggaren.

Skorna

Jag har börjat prioritera fotriktiga skor.

Jag vet inte om det tyder på något sunt eller om jag har blivit tråkig.

Mest är jag arg för att det görs så himla få snygga fotriktiga skor.
Måste jag välja mellan att vårda min kropp och att ha snygga skor?
Eller så måste jag börja tycka att fotriktiga skor är det snyggaste. Men i så fall vill jag att alla ska tycka det. Jag vill inte vara ensam om att tycka att mina skor är snygga.
Det kan vi väl komma överens om?
Ecco är hippt och höga klacar är töntigt.

(åh det kommer inte att gå för jag tycker fortfarande att man ser liksom mäktig ut i klackar)

Onsdag.

Jag tassar runt i strumplästen, friktionen mot golvet känns äcklig. Jag ryser, eller är det någon slags feberfrossa? Jag drömmer mardrömmar om nätterna. Mina värsta mardrömmar handlar alltid om att folk inte lyssnar. Att man försöker förklara och få kontakt men att ingen lyssnar. Ilskan och tomma blicken.
Jag tycker inte att det är så tråkigt att vara sjuk. Sysslolöshet bekommmer mig inte, eller snarare, någonting kan man ju alltid göra. Ensamheten däremot. Särskilt nu när det aldrig blir riktigt ljust. Dagarna blir så meningslösa och man får inte saker gjorda på samma sätt som när någon sysslar med något annat i rummet bredvid.

Ha ha jag inledde mitt förra inlägg som om jag trodde att jag var Matin Luther King.
I kväll har vi spelning på Huset i Huddinge. Som vanligt har i repat tre gånger och som vanligt känner vi oss förkylda.

Kapitalismen; individualismens död.

Jag drömmer om en småskalig kapitalism som ska tjäna individens kreativitet snarare än hennes habegär. Ett samhälle med utrymme för företagande och egna initiativ. Men också ett samhälle som skyddar individen mot andras initiativ om dessa går över styr. Och ett samhälle som har plats även för de som har svårt att ta initiativ.
Men ser man på dagens råbarkade och osofistikerade kapitalism så tycks ju nästan ett kommunistiskt samhälle mera individualistiskt. Ta till exempel försäkringsbranchen som bygger på vinstintressen. Där är det grupptillhörigheten som avgör chanserna. Är man en ung kille så är det dyrare med trafikförsäkring, oavsett hur försiktig den enskilda individen är i trafiken. Och är man jugoslav och vill teckna en försäkring för sitt företag så kan man räkna med att det blir svårare än om man är engelsk. I ett samhälle där staten fungerar som försäkringsbolag så skulle man förmodligen inte ta hänsyn till etnisk eller könsmässig tillhörighet utan till inidividens behov.

Igår läste jag en krönika som hävdade att den svenska arbetaren var överbetald och avundsjuk och att den svenska chefen är underbetald om man jämför med Japan. Krönikören ondgjorde sig över att marknaden inte hade rättat till detta genom att sänka lönenivån för den svenska arbetaren och höja lönenivån för chefen. För trots allt så betydde ju chefen så oändligt mycket mer ekonomiskt för förestaget än en ynka arbetare.
Många arbetande människor bidrar med väldigt viktiga värden till samhället utöver de ekonomiska. Och det finns andra stora ansvar än ekonomiska ansvar. Det ansvar som även lågavlönade arbetare inom vården tar för andra människors värdighet och välmående till exempel.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Var är hjärtat?
Alla dessa jävla buisnessråttor. Jag blir faktiskt äcklad.

Det är väl bara att vänta på syndafloden.








ps. Gissa vilket yrke krönikören hade.