Den flygande humlan.

När har det gått så långt att sanningen har blivit beroende av vetenskapen i stället för tvärtom? Tyder oförmågan att uppfylla vissa vetenskapliga kriterier obönörligen på ickeexistens?
I slutändan så är vi troende snarare än vetande, subjektiva snarare än objektiva och att inte erkänna det kanske är ovetenskapligt. Det tror i alla fall jag men vad kan man veta om den saken.
Att använda naturvetenskapens metoder som en mall för alla vetenskaper är kanske lite löjligt om man inte ens kan förklara vad ljus är eller riktigt fånga rörelsens natur. Att pressa in de humanistiska vetenskaperna i en naturvetenskaplig mall kanske ger oss en enhetlig och överblickbar vetenskap men hamnar vi närmre sanningen, får vi mera fruktbara verktyg i praktiken? Är yrkeskunskap ovetenskapligt och därför överskattat?

De flesta av oss (så även jag) tror på de sanningar vi lärt oss i skolan. Jorden är rund. Egenskaper ärvs genom gener. Förvärvade egenskaper ärvs inte. Vi har inte undersökt saken, vi bara tror på vad vi lär oss. Precis som man trodde på filosoferna i Grekland eller prästerna under medeltiden.
Först lär vi oss hur det är och sedan lär vi oss hur vi trodde att det var förr och så skrattar vi åt de dumma stackarna som inte förstod bättre, som bara trodde blint på den världsbild som vi idag vet var alldeles uppåt väggarna. För det är ju den nuvarande världsbilden som är den rätta!
(det har man kommit fram till med vetenskapliga metoder)