Lördag kväll.

Jag lockar håret med locktång innan jag går med Marcus till Theodoras enligt devisen man har inte roligare än vad man gör sig.
Jag tänker på hur trött jag kommer vara imorgon på första advent. Och så tänker jag att man lever bara en gång för det brukade peppa mig förra året.

Jag längtar jättemycket tills min Törnrosafilm kommer med posten.

Det var en intervju med Klas Östergren i tidningen idag (jag läser bara kulturdelen och den läser jag inte varje dag). Himla fin var han. När jag läste en bok av honom tänkte jag att boken var bra men att författaren verkar odräglig.
Jag tar tillbaka.

God natt.

Struktur.

Strukturer, tänker jag. Hur mycket kan man placera sig själv i dem i en vilja att vara självkritisk och sanningsseende utan att bli handlingsförlamad? Anlednigen till att man vill upptäcka strukturer är ju för att kunna krossa dem. Och anlednigen till att man vill krossa dem är ju för att man vill att varje individ ska kunna blomma på sitt eget sätt. Och vidare måste man se sin egen roll i det hela för att kunna förändra innifrån. Men tänk så tappar man tron på sig själv som individ mitt i alltihopa.
Ibland är människor som är tillräckligt naiva kanske bäst på att behandla andra människor som individer. Vi andra som bär på fördomar måste däremot blöta och stöta och undersöka dessa för att finna grunden till det strukturella problemet.
Är det en slump att Muhammed inte har någon att labba med på universitetet? Beror det i så fall på härkomst eller ålder? Undviker jag undermedvetet att labba med honom eller är det en slump att jag råkar labba med någon annan? "Det kanske inte är jag utan bara alla andra?" Är det hela bara pk-paranoia?
Varför förminskar jag mig själv mera nu än jag gjorde när jag var liten? Är det en naturlig utveckling för just mig eller beror det på något annat?
Det är ett sånt jävla slitgöra att försöka upptäcka strukturerna just eftersom man måste tampas så mycket med vad som är eget och vad som är "tillsatser" man hade klarat sig bättre utan. Och tänk om man upptäcker att man nästan inte har något eget kvar utan bara spelar efter samtidens manus och rollbesättning.
Men det måste göras för att människor någon gång i någon framtida generation ska behöva tänka mindre på det här. För att deras egna jag ska vara mera fritt och självklart i stället för att vara instängt i förlegade mallar och mönster.

Bloggkoll

Jag läser lite gamla bloggar och blir nostalgisk. Det känns konstigt att inte riktigt förstå den väldigt avancerade ironi man utövade en gång i tiden. Jag anar men kan inte greppa. Det är väl för många led helt enkelt.
Tänk om alla skulle börja blogga igen så att man fick lite kontinuerlig koll. Då skulle jag bli glad.

Störta stressväldet.

Jag kan inte låta bli att undra "är det så här det ska vara från och med nu?". Ska man sikta högre och högre och högre tills man faller. Ska man spänna gummisnodden tills den spricker? För det verkar ju faktiskt vara normaltillståndet åtminstonne i storstaden och åtminstone bland de jag ser. Eller har jag ett selektivt seende? Hur många går inte runt och är konstant småsjuka för att de är så stressade.
Och då kan jag bli så jävla arg på att jag hela tiden tänker att jag måste lära mig hantera stressen. VARFÖR DET? Varför ska jag hantera något osunt som väldigt få tycks kunna må bra av? Varför ska jag anpassa mig efter stressen i stället för tvärtom.
Folk som svälter svårt gör inte revolution har jag hört, de är för upptagna med sin hunger. Det är nog samma sak med stress. För jag ser ingen större anledning till att man ska behöva stressa så mycket i ett så rikt samhälle.
Revloution mot systemet, någon?

Labdag.

Jag har väl en orimlig längtan efter och förkärlek för det rimliga. Det förstår väl vem som helst med sunt förnuft att förnuftet inte härska på alla områden.
Å andra sidan förstår alla med osunt förnuft att det är idioti. Allt annat än rent förnuft kan nämligen spränga gränserna för vad som är möjligt. Och det är ju uppenbart obehagligt!

Och så vidare.