Slutstrejkat.

Hör och häpna, konstatera och förundras. Min kompanjon är återstånden från de privata.
Och inte med ett litet ynkligt pliktskyldigt inlägg, nej med bravur. Tack Agnes, det känns skönt att ha en vän och medskapare i cyberrymden.

En anledning till att inte uppdatera trots att man har skapat en blogg är (förutom att man är upptagen med ett riktigt liv, vilket verkar osannolikt att de flesta med blogg verkligen är) att man har prestationsångest. Jag har ständig prestationsångest vad gäller allt vilket ganska ofta leder till att jag hellre sover än skapar något som faktiskt - ve och fasa - skulle kunna misslyckas och bli tråkigt, fult eller dumt. Det är egentligen konstigt för något som är skapat är ju alltid mera lyckat än något som är, ja oskapat. Vad gäller misslyckande så kan man ju aldrig misslyckas mer än när man inte försöker.

Det här inlägget skulle jag till exempel kunna radera eftersom slutsatsen är så skrattretande självklar. Men för att nu styrka min tes att ett löjligt försök till intressant text är bättre en ingen text alls så publicerar jag ändå.

Det finns kanske värre saker än att råka göra sig till åtlöje då och då.