Struktur.

Strukturer, tänker jag. Hur mycket kan man placera sig själv i dem i en vilja att vara självkritisk och sanningsseende utan att bli handlingsförlamad? Anlednigen till att man vill upptäcka strukturer är ju för att kunna krossa dem. Och anlednigen till att man vill krossa dem är ju för att man vill att varje individ ska kunna blomma på sitt eget sätt. Och vidare måste man se sin egen roll i det hela för att kunna förändra innifrån. Men tänk så tappar man tron på sig själv som individ mitt i alltihopa.
Ibland är människor som är tillräckligt naiva kanske bäst på att behandla andra människor som individer. Vi andra som bär på fördomar måste däremot blöta och stöta och undersöka dessa för att finna grunden till det strukturella problemet.
Är det en slump att Muhammed inte har någon att labba med på universitetet? Beror det i så fall på härkomst eller ålder? Undviker jag undermedvetet att labba med honom eller är det en slump att jag råkar labba med någon annan? "Det kanske inte är jag utan bara alla andra?" Är det hela bara pk-paranoia?
Varför förminskar jag mig själv mera nu än jag gjorde när jag var liten? Är det en naturlig utveckling för just mig eller beror det på något annat?
Det är ett sånt jävla slitgöra att försöka upptäcka strukturerna just eftersom man måste tampas så mycket med vad som är eget och vad som är "tillsatser" man hade klarat sig bättre utan. Och tänk om man upptäcker att man nästan inte har något eget kvar utan bara spelar efter samtidens manus och rollbesättning.
Men det måste göras för att människor någon gång i någon framtida generation ska behöva tänka mindre på det här. För att deras egna jag ska vara mera fritt och självklart i stället för att vara instängt i förlegade mallar och mönster.