Mig får du älska på hedniskt vis.

Jag var och såg den allvarsamma leken på stadsteatern igår. Det var bra, gripande, stundtals roligt om än på ett något plumpt sätt. De hemligt älskande Arvid och Lydia var väl fast i samma fascination för olyckans estetik som jag tidigare skrev om. Skådespelarna var bra (bl.a Livia Millhagen och Gustaf Skarsgård.) Jag var överlag positiv men en detalj störde. Det var uppenbart att de älskade varandra men vari bestod deras kärlek? Vad var det de ansåg sig ha tillsammans egentligen? Jag menar naturligtvis inte att de borde ha ställt sig och talat om det men det är något som ofta inte framgår i kärlekshistorier tycker jag. Vaför förtvivlar de vid en förlust när det aldrig tycks ha varit något skimmer över deras ungänge tidigare? Det blir mycket lättare att leva sig in om man själv blir kär än om man har svårt att förstå vad de ser hos varandra.
På ett sätt tycker jag att man kommer närmst när Lydia utropar att "mig får du älska på hedniskt vis". De raderna säger kanske ganska mycket om vad de av äktenskapets börda tyngda karaktärerna flyr ifrån och vad de finner hos varandra.
Kanske är det helt enkelt ingen historia om kärlek utan en historia om eskapism.