)

Jag tänkte idag när jag dansade, skrattade, var klängig, rabblade kemiska formler högt för mig själv, sjöng med i musiken och tänkte på hur snygg design en papperskorg hade att jag ändå har avslutat en parentes. Jag känner mer igen mig i mitt sjuåriga jag än i mitt trettonåriga jag. Det är skönt att vara hemma igen, nästan hemma i alla fall.

Igår fick jag veta att Marcus föräldrar köpte sitt hus av vår gamla klasslärare som var så sträng och gav alla duktighetskomplex som hette duga. Det känns konstigt att vistas så mycket i hennes gamla hem. Cirkeln sluts. Och jag har tänkt lite på vår gamla klass och min evigt inbillade självständighet gentemot den. Jag hade bestämt mig för att jag stod utanför allt och att allt var utanför mig när det egentligen var innanför. Och då tänker jag att vilka många idioter man har varit tvungen att stå ut med. Och att det var synd om dem för att de var svaga (som jag såg det) eller ledsna eller traumatiserade eller vad som helst men att det kanske ändå var lite synd om mig också. Trots allt.
För man blev ledsen av allt hårt och bråkigt.

Men som sagt; det var en parentes.