När jag tänker på att maktstrukturer är samhällets mesta ihålliga och dominerande strukturer så känner jag bara att jag inte vill vara med längre. Vad gör man för pengar? Vad skulle jag göra för hundra miljoner?
Det är som att det inte existerar något rätt och fel utan bara att tjäna på eller att inte tjäna på.
Och jag undrar det jag alltid undrar, det jag konstant har undrat sedan nio års ålder? Var fan är moralen? Var är moralen bland höjdarna och var är moralen bland vardagsmänniskorna? Och var är min moral?
Och varför måste vi vara parasiter?
Att tro på den fria viljan gör liksom nästan för ont. Det måste ju finnas en förklaring eller?

Kvällen då jag hade jeans stövlar och en partytopp på mig.

Jag läser i DN:s kulturdel "Araberna gillar också hårdrock" och undrar om titeln är avsedd att vara rolig. Smaken i munnen är som den är när man kommer hem vid fyra. Och jag mår så illa som jag inte förtjänar.
Jag står framför spegeln och undrar hur man fångar den där intellektuella känslan. Man kanske gör det genom att helt enkelt vara intellektuell. Men jag tror inte det. Det är inte samma sak. Jag är ute efter ett stilgrepp.Jag är sugen på det.

Några killar igår försökte smickra oss genom att säga att vi såg ju smarta ut till skillnad från de där blonda tjejerna vid bordet lite längre bort som hade dissat dem. Tove frågade "kommer ni från landet?" Fast de kom tydligen från Polen vilket inte alls hördes på uttalet men de kan ju ha menat för länge sedan.
Läxan man alltid lär sig är att när man försöker vara fördomsfri och diskutera på ett öppet sätt med folk som kanske ser lite idiotiska ut så får man ändå alltid precis så idiotiska svar som man kunde ha väntat sig om man nu hade fördomar.
Slutsats: Ta alltid folk för vad de ser ut att vara. De ser ut så av en anledning.

Snälla överraska mig någon gång!

Klockorna

Med ens började klockornas tickande dåna i hela huset och jag var tvungen att gå ut i hallen för att se efter att ingen hade lagt in en tidsinställd bomb genom brevlådan.
Stresstålighet är en högt värderad egenskap. Kanke är jag inte så högt värderad.
Tydligen sägs det att man klarar nästan hur mycket stress som helst om man sover bra. Och nu undrar jag huruvida jag inbillar mig att jag är stressad eller att jag sover bra. Eller om påståendet är inbillskt.

Tick tick
Pang

)

Jag tänkte idag när jag dansade, skrattade, var klängig, rabblade kemiska formler högt för mig själv, sjöng med i musiken och tänkte på hur snygg design en papperskorg hade att jag ändå har avslutat en parentes. Jag känner mer igen mig i mitt sjuåriga jag än i mitt trettonåriga jag. Det är skönt att vara hemma igen, nästan hemma i alla fall.

Igår fick jag veta att Marcus föräldrar köpte sitt hus av vår gamla klasslärare som var så sträng och gav alla duktighetskomplex som hette duga. Det känns konstigt att vistas så mycket i hennes gamla hem. Cirkeln sluts. Och jag har tänkt lite på vår gamla klass och min evigt inbillade självständighet gentemot den. Jag hade bestämt mig för att jag stod utanför allt och att allt var utanför mig när det egentligen var innanför. Och då tänker jag att vilka många idioter man har varit tvungen att stå ut med. Och att det var synd om dem för att de var svaga (som jag såg det) eller ledsna eller traumatiserade eller vad som helst men att det kanske ändå var lite synd om mig också. Trots allt.
För man blev ledsen av allt hårt och bråkigt.

Men som sagt; det var en parentes.

Teater

Vill rekommendera en pjäs som jag såg idag: "Petra von Kants bittra tårar". Man får se Pia Johansson (hon komikern som var med i Parlamentet och hade något eget program också) i en seriös roll som hon gör jättebra! Blev verkligen imponerad av henne.
Jag gillar Stadsteatern så himla mycket, jag kan förundras över mina privilegier när jag får gå gratis på universitetet och på teater för lika mycket pengar som en biobiljett kostar.

Känner rastlösheten för övrigt. Jag vill komma närmre långt bort och längre ifrån nära. Vill känna ingivelser.
Irritation är ju så oexotiskt.
Längtar efter en naturupplevelse faktiskt. Tror jag.
Imorgon ska jag nog gå på museum i alla fall.

Jag är så jävla arg på en jävla idiot med en jävla idiotblogg som jag inte vill länka, den jäveln ska tigas ihjäl (även om det är väldigt orealistiskt).
Han skryter med att ha fått omkull två unga oskulder på en kväll genom att tjata på dem om att leka en lek, typ snurra flaska som gick ut på att den flaskan pekar på ska man ha sex med. Hela bloggen handlar om att han ska ha sex med tjejer och om de inte vill det så beror det på att de försöker spela pryda eller bara inte vet om det än.
Man behöver naturligtvis inte ta honom på allvar. Man behöver så klart inte tro på allt han säger. Men det hjälps inte, man blir så arg ändå eftersom det här är så jävla vanligt. Att bli pressad alltså. Jag har blivit pressad och då sa jag nej tillräckligt många gånger för att det skulle gå in men om jag hade sagt ja efter fjärde påtryckningen hade han haft sex med mig trots att det var uppenbart att jag inte kände mig så himla entusiastisk till den idén. Och det finns hur många som helst som inte orkar eller vågar säga nej efter fem gånger.
Känner man sig så pressad att pressa att man tycker att det är värt att låtsas för sig själv att hon verkade ju jättepå hon vågade bara inte visa det?

Vad ska man med fri sexualtitet till om det sker i så förlegade mönster. Killen tar initiativet och tjejen säger nej för att visa att hon inte är någon slampa och sedan tar killen henne med storm för han förstod att hon egentligen ville det och då förstår ju hon också det och så är alla glada.

Näe.

Vet nån vad.

Tråkiga Fredrik.

Fredrik Reinfeldt blev intervjuvad av Luuk. Jag blev ganska besviken. Har nämligen alltid gillat Reinfeldt till skillnad från alla andra. Alltså icke att förväxla med hans politik som jag knappast vurmar för men han kryddade ändå valdebatterna lite mer än Göran (eller om inte annat så pratade han i alla fall inte i ultrarapid).
Hur som helst var han ju bara politiker hela intervjuven igenom. Jättetråkigt. Då var Mona Sahlin mycket mera människa när hon var hos Luuk.

Jag tror att det är bra att vara trovärdig som människa om man ska bestämma massa viktiga saker över människor.

Sommarminnen

Dåligt samvete är en form av självömkan och därför kan man alltid ha dåligt samvete över att man har dåligt samvete men nu har jag inte dåligt samvete över någonting visserligen och det är skönt. När jag inte sysselsätter mig med att ha dåligt samvete så har jag knölros, spränghuvudvärk, prestationsångest etc.

Att aldrig vara nöjd.
Jag är så jävla irriterad på att jag inte är så positiv som jag tänkte att jag var. Och jag kommer inte ihåg om jag någonsin varit positiv eller om det var en egenskap jag brukade tillskrivas av - typ alla? Vilka det nu var kan jag inte minnas.

Jag längtar till allting på västkusten.


PS. Jag drömde att jag fattade hur man prenumerar på Toves blogg. (Tove du kanske kan säga hur man gör i verkligheten?)

Jag, jag och jag

Sitter hemma hos Göran och dricker upp hans grapefruktjucie som han köper för att han tror att ingen tycker om och därför inte kommer att dricka upp den. Jag rökte en tredjedels cigarett som jag sen fimpade och slängde eftersom jag vill sluta. Min motivation är inte på topp och ibland misstänker jag att jag inte har någon vilja att genomföra någonting. Snart ska jag åka tillbaka till Grebbestad men vill helst stanna i Görans stökiga lägenhet. Jag hatar att jag förknippar rökning med precis allt som är trevligt i den här världen. Pauser, fika, alla väder, vänner, kaffe, resor, party, prat och god mat. Angående god mat så fick jag häromdagen tio kronors rabatt på Ritazzan i Göteborg med motiveringen "du är ju ändå här så ofta". Jag köper alltid samma sak, en liten latte och en chokladcroissant=48 kr. Och folk säger att det är dyrt att röka men det är alla mina fikapauser som jag hela tiden gör mig förtjänt av som drar ner min ekonomi. Det borde göras lite mer skräckpropaganda riktade till sådana som röker en till tre cigaretter om dagen. Jag som så lätt blir skräckslagen skulle säkert sluta bums.

A B C and one two three and nothing really matters to me

Såg barnhemmet igår och blev jätterädd. Så rädd att jag blev jättearg när Marcus sa att skogsdungen vi gick igenom på vägen hem var läskig eftersom jag inte hade tänkt på att den var läskig förän han sa det. Den var bra också. Rekommenderas.

Jag var i Riga i helgen. Fast mest var jag på en båt på väg till och ifrån Riga. Drack billiga och lite ljumma drinkar som var illblå och hette Isbjörn. "Three isbjörnar please" sa man i baren. Sedan dansade man lite till ett lettiskt coverdansband som spelade saxofonsolon på synthen. Ett lettiskt dansbandsfan i guldskjorta bjöd blygt upp mamma med en bockning. Det var fint. Hon sa nej.
Jobbigt att några taxfreespritfulla män om och om igen försökte ta tag i en på dansgolvet och att man inte orkade bli mer än lite lagom irriterad. Vi gick i alla fall inte och satte oss, man vill ju överlåta dansgolvet till någon som inte förtjänar det.

Rapport från den förlorade sonen.

Klumpen i magen har nu försvunnit helt och det som först verkade skrämmande och nytt känns nu bara bra och roligt. Första dagen när jag såg mitt nya rum som för övrigt liknar en cell ville jag bara åka hem till Göteborg eller Stockholm. När man är på ett helt nytt ställe blir det väldigt mycket första gången man gör allt, första gången jag duschar i min dusch, första gången jag äter frukost, första gången jag pratar med den här killen, första gången jag säger vad jag heter, första gången jag är i gympasalen osv.
Nu när jag är inne på min tredje vecka känns det som jag alltid har varit här och att jag helt försvunnit från Stockholm. Det känns lite sorgligt och jag saknar alla mina fina vänner och är jättenyfiken på vad ni gör.

Första gången jag skulle gå in i matsalen kändes det som om jag var med i en dålig highschoolfilm och jag var den töntiga tjejen som inte visste var hon skulle sitta. Jag är så van vid min trygga lilla waldorfvärld där man sitter klassvis och inte behöver tänka mer på saken.

Jag har en jättemysig vävgrupp. I min grupp finns det fyra äldre damer, två Brittor och två Margaretor som redan är grymma på att väva såklart. Sen har vi två trettiosju-åringar som både behöver ta en paus från sina jobb och arbeta med händerna. Vi är fyra tjejer i min ålder och så har vi en söt praktikant som ska bli folkhögskolelärare. Vissa ordval används flitigt på vävlinjen tillexempel "jättemysigt" och "jättehärligt".

Jag känner harmonin flöda och eftersom vi inte betygsätts flöder även inspirationen.
Jag återkommer med mera information.
Pusspusspusss

Rapport från den förlorade sonen.