Onsdag

Att vara objektifierad är sjukt irriterande och jag kanske inte ens är det, vad vet jag, men tanken på att jag skulle kunna vara det är också irriterande. Jag gillade inte att vara ett tonårsobjekt på vilket man kunde applicera alla sina uppfattningar om tonåringar, jag gillade inte att vara ett studentobjekt att prata om framtiden med. Jag hatar att jag känner mig tvingad att pressas in i en schablon, att jag är livrädd för att jag kanske bara är en massproducerad stereotyp.
Det är väldigt svårt att göra rätt hela tiden och det är väldigt svårt att veta vad som är rätt. Och det är jobbigt att man aldrig kan gå på känslan eftersom känslan nästan alltid pekar ut den (åtminstonne skenbart) lättaste vägen och det verkar ju konstigt om den lättaste vägen alltid var den rätta.
Och jag är så oerhört trött på att tänka men mest av allt är jag trött på alla som inte verkar tänka.