Den här filmen satte sig i magen på mig. Sedan kan jag ju känna mig misstänksam mot Dove och att det är reklam och undra hur det kommer sig att barntjejen var så assöt (fast alla kanske är det?). Men ändå. Den var så otäck och tydlig.

Igår trodde någon att jag var nykterist. Igen. Och folk blir alltid så förvånade när de ser mig röka för första gången. De trodde aldrig att jag var en sån (en sån med dålig karaktär/en sån som kan bjuda till) och därför spärrar de upp ögonen och drar efter andan (människor är så teatraliska ibland). Vidare tror många att jag alltid är glad och trevlig och lugn och aldrig kan bli arg. Vilket gör mig arg. Jag vet inte exakt vad i mitt sätt att vara som sänder ut signalen "jag är en salig och lycklig frikyrkotjej som är intresserad av renlevnad och hemmamys".
Alltså jag anstränger mig kanske överdrivet mycket för att vara trevlig (på jobbet, på släktmiddagar, i kassakön) men det är väl inte så himla svårgenomskådat? Dessutom är jag faktiskt ganska trevlig sådär till vardags men vad har det med någonting annat att göra? Man kan väl vara trevlig och arg och älska att vara full och ha bra betyg och röka ibland och tycka om barn och djur och hata alla och vara godtrogen och cynisk och präktig och kicksökande och allt möjligt på samma gång. Eller är man en ofattbart komplex person då eller?
Jag menar vad är alla för slags människor själva?

Återvänder alltid till den frågan. Och det handlar ju bara om korkade fördomar men ibland undrar man ju om folk liksom seriöst lever efter de där fördomarna. På riktigt. Hemma hos sig. Antar att det är det som är normer helt enkelt.

Det är väl för sorgligt


Toves bra inlägg om att vara en typisk mamma:
http://livtove.blogspot.com/2010/02/hur-ser-en-mamma-ut-da.html
(man får kopiera in i adressfältet för det funkar aldrig att göra länkar på min blogg)

.


Miriam och Marcus

.


Frågan är kommer jag våga gå ut i solglasögon detta år eller kommer jag känna mig för pinsam.

Och sedan levde de lyckliga lyckliga i alla sina dagar...

Apropå kärlek. Vet inte hur det är för alla andra men för mig var det inte så att det bara sa klick. Och för mig är det inte så att jag fortfarande blir knäsvag när jag tänker på något födelsemärke han har eller på hans ack så charmiga knäskålar eller någon annan gullig detalj på hans kropp. Och det är inte så att jag bara vet att det är rätt. Ibland vet jag inte och då gråter jag och frågar är det här rätt och orkar vi och då gråter han också och så bestämmer vi att vi orkar i alla fall lite till och så hoppas vi helt enkelt att vi inte är inne på fel spår. Och ibland har jag inte lust att ha sex på ganska länge och då kan jag bli orolig att vi är mer kompisar än kära. Och då gråter vi också och så bestämmer vi att vi ska försöka och att jag ska peppa mig själv mer på egen hand (och det betyder alltså onanera mer) och det är jobbigt och inte så himla romantiskt men det brukar funka. Ibland är jag jättekär och ibland är jag bara trött. Ibland vill jag bara komma närmre än vad som går och ibland känner jag mig irriterad utan anledning.
Jag känner ganska ofta att någon har bestämt hur det ska vara och om vi inte har det så precis hela tiden så måste vi göra slut. Fastän jag inte ens vill det! Som att det måste pirra varenda gång man tänker på hans jävla fräknar eller som att man måste vilja hångla varenda kväll innan man går och lägger sig för att det ska räknas.
Och då kan jag bli så himla rädd för att jag plötsligt en dag ska få hjärnsläpp och göra slut bara för att jag inte kan kryssa i tillräckligt många punkter på en lista som jag inte själv har skrivit utan som någon har skrivit mig på näsan i hela mitt liv.

Läser Linda Skugges dagbok ("Men mest av allt vill jag hångla med någon") och dör lite. Jag får ont i magen av alla drömmar som jag också hade. Idiotiska drömmar om killar som förmodligen mest är medelmåttor men som ändå styr världen. Kan fortfarande känna stressen när jag tänker tillbaka. När allt som borde hända aldrig händer. Som om alla andra förbrukade de viktiga händelserna och inget blev över till mig. Och jag kan känna mig sorgsen när jag tänker på att jag liksom hann mogna (? bli omdömmesgill?) innan allt hände på något sätt. Att jag mötte mitt liv med hyfsat bra självförtroende.
Jag hade velat uppleva allt medan jag fortfarande var ett asplöv också. Därför önskar jag att jag hade varit mera full, plankat in på klubbar och hånglat mera när jag gick i gymnasiet. Jag önskar att jag hade gjort fler misstag för jag hade ändå inte kunna vara så mycket ledsnare tror jag.
Däremot önskar jag verkligen att jag hade tänkt mindre på killar i mitt liv. Dessa romantiska fantasier om dessa piedestalkillar. Killar som avgjorde ens värde och killar som avgjorde värdet på fester. Killar som spelade i band (fyfan). Killar som var mystiska och onåbara. Killar som var jättecharmiga och jätteöverskattade och som aldrig gav mig minsta dyft. Om jag får döttrar så vill jag begränsa prinsutbudet (hej då Disney, snyft) och aldrig fråga vilken kille som är sötast i klassen. Så himla ointressant egentligen.
Och dessutom heteronormativt.

Blottare, exhibitionist, bloggare.

.



Från Wikipedia:

Exhibitionism

Det finns olika begrepp av ordet. En typ av Exhibitionism kan innebära en vilja att visa upp sig utan koppling till sex eller sexualitet. Exempel på detta är att en person vill märkas i en folksamling, synas i media (genom bloggning etc), eller visa upp sig på en scen inför en publik. Exhibitionism på detta sätt är nära kopplat till (försök till) konstnärskap, vilket kan vara mer eller mindre stött av talang. Många konstnärskap är uttryck för exhibitionism, inte minst eftersom en människas konstnärliga uttyck kan sägas vara en förlängning av människan.
Det kan också vara ett starkt behov att visa nakna könsdelar inför okända personer i kombination med ett extravagant och sexuellt uppförande i syfte att väcka uppmärksamhet eller chockera.
I lite sällsyntare situationer kan även exhibitionism innebära viljan att överraska andra genom att blotta sig. Denna önskan att visa sitt kön har ofta, men behöver inte ha, en sexuell innebörd för personen.

(igenkänningsfaktor)

.

Det är en hårfin gräns mellan personligt och privat säger bloggarna. Det gäller att hålla sig på rätt sida av den hårfina gränsen, säger de. Jag tänker på smink. Att man inte får bli översminkad. För då blir man vulgär. Blir man också vulgär om man är privat? Tänk om det blir pinsamt sådär som det kan bli om man säger för mycket. Eller om man sminkar sig för mycket. Eller helt enkelt är för mycket.

Man få absolut inte skriva hur man mår på sin status på facebook.

Det är tveksamt om man får skriva på sin blogg hur man mår. (vem bryr sig liksom).

Bra kultur är tidlös. Den håller sig på rätt sida om den hårfina gränsen. Den förmedlar något allmängiltigt som gäller alla i alla tider. Den navelskådar inte.
Med andra ord; bra kultur garderar sig. Precis som tidlös stil garderar sig (det måste den för att aldrig bli omodern.)

Allmängiltigheten är en lögn. Den föraktar individen.
Jag vill aldrig bli allmängiltig och jag vill alltid gå över gränsen. Men det gör jag inte. För då kanske det blir pinsamt.

.



Om jag var kille skulle jag ha sådana här skor. Det verkar i allmänhet så lätt och samtidigt (uppenbarligen) så oövervinnerligt svårt att vara spektakulär när man är kille.

ps. Om det är någon som känner till en bra blogg om herrmode så får den gärna tipsa mig.

Jag vill säga förlåt till min kropp för att jag irriterar mig på den. För den är så bra att ha för det mesta. Den låter mig göra massa saker som jag älskar. Äta, sola, duscha, ha sex, sova, sträcka på mig. Många av mina favoritsysslor skulle bli helt meningslösa utan min kropp och därför borde jag mest visa den uppskattning och ge den uppmärksamhet och belöningar.
Om jag inte hade den skulle jag behöva ägna all min tid åt analys och funderingar och då skulle jag förmodligen vara förlorad och bortom räddning.