Igår köpte jag en gråbrunlila skjorta i silkigt material för att den var så himla skön mot huden. För att allt är så obekvämt hela tiden, har ni märkt det? Jag tror att dammet har töat fram och lägger sig på huden så att den känns klibbig och torr och då måste jag skrika av obehag och sedan lindra med en silkig skjorta.



Har haft klädångest ganska länge nu (eller är det kroppsångest, jag kan bli så galen på att kroppen präglar kläderna så mycket, skulle vilja byta kropp efter outfit för ibland känns min kropp så stereotyp, fast det gör väl allas).
Problemet med kroppar är att de är symboliska. Att de förknippas med personlighetsdrag och livsstil och grupptillhörighet. Det är därför kroppen kan kännas så stigmatiserande. Jag är ju inte samma person varje dag så varför ska min kropp låtsas som att jag är det?
Känner mig ibland som en sort. Jag är den här sorten och det finns andra av samma sort och andra sorter. Jag är ingalunda missnöjd med "min" sort som sådan, det är bara det att jag faktiskt inte är av en sort utan av många olika (eller ingen).
Jag är helt säker på att jag inte bara är paranoid. Människor har under hela mitt liv uttryckligen talat med mig om vilken sort jag är. Och det har varit kopplat till kroppen.
Varför gör man på detta viset?
Det är verkligen ett utomordentligt märkligt beteende.
Något slags desperat kontrollbehov.

Madonna är min idol.

Jag tänkte göra ett sånt där fint hyllningsinlägg som Tove gjorde för ett tag sedan. Alla officiella videos är tyvärr spärrade men man kan se dem på youtube.

Bra text av Elin Grelsson om Madonna: http://sakerunderhuden.blogspot.com/2008/04/hrt-socker-min-tribute-till-madonna.html"

Igår kväll gick jag in och fyllde badkaret i vredesmod. Sedan satt jag i ljummet vatten och frös och grät för att jag var så trött och av ilska och för att jag skämdes. Och jag blir så arg när jag inte minns varför jag blev arg först. Och så fick Marcus sitta bredvid och göra så att jag skrattade igen fast jag ville inte skratta för jag ville vara sur och jag visste ändå att den här kvällen var förstörd och att jag aldrig skulle bli glad mer för jag hade förbrukat den här månadens gladhet i helgen. Och när någon säger något snällt så blir jag ibland extra ledsen för att jag inte kan bli glad av snällhet och för att det är så sorgligt att det är så. Och det är så oerhört tröttsamt att försöka vara glad och inte ledsen hela tiden. Och att våga känna känslor utan att bli rädd (det ska man göra har jag hört). Det är också tröttsamt.
Men sedan gick jag upp ur badet och Marcus torkade mig med en vit handduk med en liten brun fläck på medan jag bara stod stilla.
Och då kändes kanske lite bättre ändå.

Lilla krumelur ska jag någonsin bliva stur?

Kolla kolla jag testar detta med Dagens outfit och photobooth på samma gång.
Jag fattar verkligen varför så många ägnar sig åt det här!

Se upp för duktiga flickan.

Så här är det:
Ibland är jag en duktig flicka som slår knut på mig själv för att prestera, duga, vara bra, söt, omtyckt, respekterad av andra. Ibland blir jag orolig för att misslyckas och får spännningshuvudvärk, ont i magen och hjärtklappning.
Men så här är det också:
Ibland så är jag en målmedveten och självsäker flicka som vet att jag kan prestera högt och vill det. För att jag gillar att se resultat för att jag gillar att lära mig och för att jag vill komma på nytt och kanske på lång sikt förändra något i världen. För att jag har höga ambitioner och inte vill slösa bort min kapacitet.

Ovanstående beskrivning passar ganska bra in på till exempel min pappa också. Men jag har aldrig hört någon säga med beklagande ton att han är en stackars duktig pojke för att han är framgångsrik, siktar högt och får ont i magen av ansträngningen.

Duktiga flickor är inte bara en utsatt grupp. De är också en grupp som kommer få allt mer makt i samhället och som kommer att uträtta storverk. Vi må vara små, osäkra, bekräftelsetörstande och sönderstressade ibland men hur mycket media än fokuserar på detta så försvinner inte det faktum att vi ofta också är hänsynslösa, begåvade, arga, kreativa och övermodiga.
Vi är med största sannolikhet offer men vi är med ännu större sannolikhet också ett hot. Och jag tror att det märks på hur vi framställs.

Ville bara inte att den aspekten skulle försvinna.

Puss från en Prestationsprinsessa.

Helgen

Fyraårskalas med hemgjord prinsesstårta. Ickedokumenterad dans och Mintu på lördagkvällen. Redovisning av Miriams enskilda årsarbete på stora scenen. (Jag grät lite.) Bakismiddag hos Maja i Blackeberg. Sist i mitt rum på kvällen.

Bästa helgen på mycket mycket länge. Jag blir så orolig att detta sällsynta humör ska försvinna och att jag ska bli besviken. Det är fint när det är värt.

Jag har lånat lite bilder från Marcus (1,3,4) och morfar (2).

KVINNAN

Kvinnodagar, kvinnofrågor, kvinnorörelser, kvinnokämpar, kvinnoöden, kvinnoutskott, kvinnor hit och kvinnor dit.

Hej kära Kvinnan! Vem är du? Sitter du i kvinnoutskottet i EU? Är du misshandlad? Är du förtryckt? Har du anorexia? Städar du mycket? Är du ett sexobjekt? Lyssnar ingen på vad du säger? Är du vacker? Får du för lite betalt? Föder du barn? Är du prostituerad? Är du duktig? Är du lilla gumman? Är du våldtagen? Är du bortglömd? Är du en fitta? Har du dåligt självförtroende?

Och viktigast:
ÄR DU JAG?
Är mitt öde ett kvinnoöde? Är min blogg en kvinnoblogg? Är jag Kvinnan och är Kvinnan alla kvinnor?

Eller kanske ännu viktigare:
VAD FAN GÖR KVINNOUTSKOTTET I EU?

Pratar de om kvinnofrågor, om Kvinnans alla problem? Pratar de om mina problem? Planerar de inför kvinnodagen, alla kvinnors dag, min dag?

Vet inte exakt vart jag vill komma med detta.
Men alltså jämställdhet, mänskliga rättigheter och normkritik är inga kvinnofrågor. De rör inte mig och mitt kvinnoliv mer än vad de rör Marcus och hans mansliv.
Och min blogg är till exempel ingen kvinnoblogg. Den handlar inte om konkreta tips om mensskydd och intimvård för fittor och bör därför kunna angå personer av alla kön.
Jag är ingen kvinnokämpe. Jag är en kvinna som kämpar för förändring av normer. Men det är en annan sak.
Genusvetenskap är inte kvinnovetenskap.
Mitt öde må vara ett kvinnoöde. Men det är lika mycket ett svenskt medelklassöde. Eller ett waldorföde. Eller ett ungdomsöde.