Identiteten

Det känns konstigt att vara på universitetet igen. Min idéhistoriska termin känns på sätt och vis som en parentes i mitt liv. Jag provade på lite grejer så som att umgås med nya människor och gå ut mycket. Tyckte att det var ganska kul men är inte kapabel att vara den människan. Ibland har jag hängt på men jag är aldrig drivkraften. Jag är en biroll i sammanhanget och jag är trots allt en person som tycker om huvudroller.
Ibland känner jag mig tråkig. Ibland känner jag mig sund. Ibland känner jag mig inte som något särskilt utan bara är.
Jag trivs med att vara. Antar att det handlar om att vara sig själv och sånt (vill komma på ett sätt att ge den lite pinsamma meningen en sarkastisk twist utan att bli irriterande överdistansierad, det går inte).

Har en liten identitetsskris. En antydan till identitetskris. (jag gör något tråkigt för att jag ska kunna göra något bra i en framtid jag kan ana men inte ta på och jag vet inte ens säkert vad som är något bra, eller vad som är något bra för mig).
Men mest vill jag duscha och gå och lägga mig så att jag orkar morgondagen.
Det känns vuxet.

Jag tänker bara på pasta.

Jag har ätit en banan, en kexchoklad och två bitar kalaslängd till lunch. Jag hade mattelektion och var på hej dåfika. Hela dagen kändes som dåtid och framtid eller i alla fall inte nutid.
När jag kom ner på tunnelbaneperrongen fyllde två unga män med ett förvuxet pubertalt utseende Selectaautomaten med nya läckerheter från en stor vagn.
Det kändes lite som att få en skymt av en hustomte.

Jag tänker på pasta hela tiden. Pasta med olika gräddiga såser. Laxpasta, chilipasta med fetaost (en hit!), tonfiskpasta, pasta med tomatsås, svamppasta med grädd- och vitvinssås. Jag förstår inte vilken brist jag kan ha som ger mig detta sug.

För övrigt vill jag rekommendera en film med den värdiga titeln "PS. I love you.". Himla fin, bra dialoger, en bra representant för sin genre. Det var länge sedan jag såg en så bra feel good-film.

Onsdag

Att vara objektifierad är sjukt irriterande och jag kanske inte ens är det, vad vet jag, men tanken på att jag skulle kunna vara det är också irriterande. Jag gillade inte att vara ett tonårsobjekt på vilket man kunde applicera alla sina uppfattningar om tonåringar, jag gillade inte att vara ett studentobjekt att prata om framtiden med. Jag hatar att jag känner mig tvingad att pressas in i en schablon, att jag är livrädd för att jag kanske bara är en massproducerad stereotyp.
Det är väldigt svårt att göra rätt hela tiden och det är väldigt svårt att veta vad som är rätt. Och det är jobbigt att man aldrig kan gå på känslan eftersom känslan nästan alltid pekar ut den (åtminstonne skenbart) lättaste vägen och det verkar ju konstigt om den lättaste vägen alltid var den rätta.
Och jag är så oerhört trött på att tänka men mest av allt är jag trött på alla som inte verkar tänka.

Små steg.

Upptäckte att det ser ganska kul ut med håriga ben under nylonstrumpbyxor. Jag försöker att inte bry mig om det och jag tror banne mig att jag börjar lyckas.
Jag tror inte att jag vill sluta bry mig om utseendet efersom det är så roligt men jag vill gärna omforma mina ideal så att de bättre ska passa min kropp. Det var till exempel en ganska onödig grej att jag jättelänge ville se ut som Marilyn Monroe när jag såg ut som raka motsatsen. Och det är kanske också en ganska onödig grej att vija se ut som en ung tonåring när man inte är det. Egentligen. Därför har jag nu slutat raka mig på benen och under armarna och kan således konstatera att det ser lite roligt ut med håriga ben under nylonstrumpbyxor vilket jag kan leva med.

Livskval och mattetal.

Försöker räkna och kämpa med självförtroendet, för självförtroendet. Det blir bara svart. Åtta gånger sju. Svart.
När blev det så här?
Varför ska jag göra det här nu igen?
Varför?
Jo just det, det kan leda till något bra sedan. Jo just det jag vill ta hand om folk och gräva i psyken och gräva i människor och förstå massa saker. Men tänk så borde jag bli musikalartist precis som jag ville när jag var liten. Jag känske inte borde förstå någonting eller ta hand om någon alls, jag kanske bara borde måla och sjunga och dansa och sådana saker som jag ville när jag var liten.
Det var hur kul som helst att dansa lindy hop. Varför slutade jag dansa nu igen? Jag kanske är menad att bli lindy hopproffs. Kanske.

Himla klurigt faktiskt.

Och himla stressande att försöka komma ihåg gymnasiematten.

Stockholm och pressen.

Thord säger:

"Det är skönt att vara en jämtländsk coverbandsångare. Jag är fri. Jag har fan ingenting att leva upp till."

Appropå de brats han uderhåller i Visby på somrarna.

Köper film på cdon. Minns mina prinsessor. Dricker te.

Jag kan klara vad som helst.

Jag tror att jag ska spara andra halvan av Bitterfittan till lite senare. Jag blir för ledsen. Det är inte så lätt att förändra om man känner sig allt för mycket som ett offer. Det är en sak att erkänna ett problem och det är en annan sak att inte se något annat än problemet. Jag kanske inte är mogen för hela verkligheten på samma gång.

Jag läste mina gamla läsårsbrev idag. Alla lärare tyckte om mig så därför blir jag glad av att läsa deras omdömen. Jag tror att man blir trevligare mot andra om man tycker att man själv är bra så ibland när jag vill ha lite uppmuntran läser jag framför allt Ann Katrins översvallande brev och tänker att hon har rätt i att jag är duktig och att jag kan klara basåret utan tvekan och att jag fortfarande kan bli vad jag vill och klara vad som helst.

Känslan av att vara oövervinnerlig är en styrka jag vill bevara. Backade inte förr och det ska jag inte göra nu heller.

Jag är arg på er för att ni inte flyttar på er när ni ser att vi håller på att krocka och för att ni inte ber om ursäkt om vi skulle krocka.
Jag är arg på er för att ni har ändrat så lite på er när vi har ändrat så mycket på oss.
Jag arg på er för att ni är dåligt uppfostrade och känslomässigt och kommunikativt lite lätt imbicilla.
Jag är arg på er för att jag bidrar till vilka ni är genom att vara den jag är och jag vill att ni ska vara lite mer som jag för det tycker jag är ett trevligare sätt att vara på och jag vill faktiskt att ni ska ändra er lite mer än jag för min uppfostran är bättre för grupppen. Vi ska inte mötas på mitten utan på vår planhalva.

Jag är arg på dig pappa för att du är snäll och trevlig och rolig och smart och ändå kunde du inte ge mig tillit till framtiden. Ändå kunde du inte vara ordentligt pappaledig. Varför kan du inte sticka och baka bullar? det är faktiskt inte så svårt. Man kan titta i en kokbok innan man har lärt sig receptet.

Den fjärde augusti.

Jag drar i frustration ut massa gamla saker ur gamla lådor och lägger dem i nya lådor, sedan fyller jag de gamla lådorna med nya saker. Varför denna irriterande instinkt att boa in sig i massa skräp? En schizofren krigsskada?
Igår var vi i Barkaby för att fynda. Jag fyndade bort mina principer redan i dess tidiga barndom genom att köpa mig en läderjacka.
Sedan köpte jag bitterfittan för fyrtio kronor i pocketutgåva. I fall jag skulle behöva spä på min cynism. Det behöver jag nog. Man kan ju inte gå runt och vara alldeles naiv och tro att det ska bli lätt i praktiken. Att vara jämställd alltså. För det är det ju inte har jag förstått.
Läste lite i åtta månader gamla anteckningsböcker och konstaterade att jag tänkte mera för åtta månader sedan. Fick lite ont i huvudet av att tänka på detta faktum, eller kanske av att försöka förstå de krångliga resonemang som nedtecknats av mitt dåtida, grubblande jag.