torsdag 2 oktober 2008

Varför är ni inte tjatiga och obekväma?

Hej! Något jag undrar mycket över är varför man inte ser så många killar som är riktigt asförbannade över det förtryck som utövas över dem. Det finns rätt många tjejer som sätter ord på sin ilska över hur det kvinnliga könet betraktas i samhället och över hur man känner sig låst i en mall. Men det finns ju så himla många destruktiva delar av mansrollen. Blir man inte som kille sjukt arg när man läser en undersökning som visar att dagislärare kommunicerar mindre med pojkbarn och ger dem mindre närhet? Eller när män beskrivs som alltid villiga sexmaskiner (tjejer ses som sexobjekt men killar ses ju som jag vet inte vad). Eller över att det finns så dåligt utbud av modetidningar och skönhetsprodukter för män. Eller att det anses fjolligt att gråta. Eller att män enligt statistik oftare än kvinnor saknar en nära vän. Eller att badboyidealet är så hypat att många snälla killar upplever sin snällhet som oattraktiv. Alla har väl sina hjärtefrågor men var är ilskan? Var är de onyanserade krönikorna? Var blogginläggen? Var är killen som alltid måste räcka upp handen och påpeka hur mannen framställs i föreläsningsmaterialet? Var är tjatet?
Jag tänker att vi kvinnor kanske har ett ganska stort försprång på så sätt. Kvinnan har blivit förtryckt på ett så otroligt mycket tydligare sätt än mannen. Det har varit ett så tydligt och omfattande förtryck att det har skapat en revolution. Men nu när vi har så gott som politisk jämställdhet är vi fortfarande vana vid att jobba med vår könsroll, vi är vana vid att reagera på förlegade mönster och mallar för hur vi förväntas vara. Men med masrollen har inte hänt så mycket (jämförelsevis i alla fall). Männen har kanske inte utrustats med lika välutvecklade verktyg för att ifrågasätta sin begränsande könsroll med samma kraft och trovärdighet. Privilegierna i vissa avseenden kanske har förblindat och skapat lättja.
Jag vill höra höga röster och se tårar av frustration. Ett sansat erkännande av problematiken är inte tillräckligt för att spegla den destruktivitet som finns i mansrollen och den skada den åsamkar både män och kvinnor.

5 kommentarer:

  1. Vettigt. Och väl avvägt. För att citera dig.

    SvaraRadera
  2. I båda fallen är ju mannen, direkt eller indirekt förtryckaren? Det är mycket lättare att slåss om man ser "fienden".

    We are behind enemy lines. Gerillakrigföring?

    SvaraRadera
  3. Jag förstår vad du menar även om jag inte tycker att män är de enda som stöder den destruktiva mansrollen.

    Ett gerillakrig känns ganska rätt i tiden!
    Heja!

    SvaraRadera
  4. Jag tycker kvinnor i allra högsta grad stöder den destruktiva mansrollen, precis som kvinnor ofta nästan ligger i bräschen vad gäller kvinnoförtryck. Men det känns som att männen i mångt och mycket skapat de roller vi alla jobbar så hårt för att upprätthålla.

    Men vad jag menade var att jag sällan hör kvinnor kalla mig löjlig, medan män tycks tänka så titt som tätt.

    SvaraRadera