Min dag som Metroarbetare

Idag jobbade jag som tidningsutdelare för Metro. Jobbet innebär kortfattat att man i tre timmar står i en smaklös grön plastväst komplett med en grön keps och delar ut tidningar till människor i rusningstrafiken. Jag fick lära mig på introduktionskursen att man som Metroarbetare representerar ett helt varumärke och därför bör vara noga med att inte vara för gåpåig. Väl på plats upptäckte jag att jag var ett framgångsrikt koncept eftersom min väldigt korta klänning knappt syntes under den stora plastvästen och såg följaktligen ut som om jag var naken under min väst.
Följande kan konstateras.
1: Oftas var de yngre personerna vänligare än de äldre

2: Om man blixtsnabbt håller fram en tidning precis i höjd med en förbipasserades hand kommer de automatiskt ta den även fast de egentligen inte vill

3: Människor som beter sig ohövligt triggar i gång en provocerade trevlighet i mig.

4: Det bästa betyg man kan få som tidningsutdelare är när någon tar emot tidning a fast man skymtar att de redan har en Metro under armen

4: Det är svårt att behålla ett variationsrikt språk. Följande fraser experimenterade jag med. Tidning? Tidning någon? Tidningen! God Morgon! Morgontidning! Varsågod! En Metro! Här var det Metro. (kan uttalas på olika sätt) Metro och Mätro och Hej Hej Hej!
Efter någon timme träffade jag en liten söt brattjej som också jobbade som tidningsutdelare. Hon delade min fäbless för att utveckla användbara fraser som tidningsutdelare.
Vi prövade bl.a. ”En toppentidning för en toppenkille”, ”Läs Metro världens bästa tidning” men det som fungerade bäst var ”Ursäkta mig, du tappade din Metro” och sedan räcka fram en av de tidningar man själv bar på. Garanterad förvirring och ingen kom sig för att protestera.