Återbekantar mig med detta blogglik lite. Det kanske är dags att skaka liv i den arma kraken.

Ljusnande framtid.

.
Och där skulle man stå i sin larviga mössa och ungdom och stråla med politikernas ord i dunkande i huvudet; ungdomsarbetslöshet, sluten arbetsmarknad, en miljon i utanförskap, svenska elever måste prestera högre, de lever inte upp till den internationella standarden, det råder betygsinflation vi förtjänar inte våra betyg, det ska bli svårare att plugga upp betygen, Komvux ska läggas ner. Det var val och vi var en het fråga. Men oh du lyckliga dag, lönens dag, lön för slitet, uppoffringen, (självutplånandet), lön i form av bokstäver, (svart på vitt: du är en sådan som gör som man ska och du gör det bra lilla soldat, lilla streber). Fira nu! Fira att du överlevde, var glad, var tacksam. Dansa på flaket, var ung, le in i kameran. Inga sorger. Yrseln och illamåendet kan du stänga av nu och vad ska du göra i höst förresten, några planer, någon framtid? Vad ska du göra vad ska du göra vad ska du göra? Här får du ett fult halsband för det du önskade dig var för tråkigt att ge (ett smycke ska det vara). Tänk att du är så duktig och alltid så glad och trevlig, ta på halsbandet. Klick klick.
Och innanför studentklänningen fanns ingenting kvar förutom ett artigt leende som är det sista som ska försvinna. Jag borde verkligen ha druckit mera champagne, druckit tills jag spydde i studentmössan, det är det enda jag ångrar.

15 år

Jag sög girigt i mig minsta alkiskomplimang, lagrade dem i mitt självförtroende. Man måste hushålla när inte ens Hötorgsgubbarna ser en. Det här med att sålla komplimanger är en lyx. "Men de ropar ju och stirrar på alla!" så säger man bara om man är någorlunda välförsedd, man är någon, någon som blir ropad på av de som ropar på alla (det är ju uppenbart att annars är man ingen?). Runt omkring frodades kvinnligheten vill jag minnas, alla andra växte upp till sexobjekt som det sig bör och jag var kvar i mitt barnvakuum. Alltså ett asexuellt objekt. Vilken nitlott. Att vara full av tankar och ännu mera full av sexualitet och varken vara subjekt eller sexobjekt. Jag kommer aldrig att sluta ömka min 15-åring.
Om jag fick skriva ett brev till henne skulle jag inte vilja trösta och säga att det blir bättre och att de andra blir töntiga medan du blommar sent till en svan som flyger högst på klassåterträffen och det finns andra sammanhang som passar dig och du måste bara vänta vänta vänta, jag skulle vilja uppmana henne att skrika högre, slåss mer och ta Hötorgsgubbarna på snoppen. Man vet ändå aldrig om det blir bättre eller inte (särskilt inte om man är 15), bättre då att straffa sin orättvisa och absurda tonårsflickvärld med sin uppdämda vrede än att bara vänta på puberteten och bättre tider.

Photobooth på balkogen. (hej kära grannar)

Inspirationen

.

.



















.

Dagens

Idag har jag köpt utsmyckning till mig själv tills konsumtionshjärtat inte orkade mer, man blir så dödstrött av att handla. Imorgon ska jag ge bort saker i stället, det blir man inte lika trött av, men det är väl lika illa ur miljösynpunkt. Här ta det, jag vill inte ha det, här får ni Myrorna, vi låtsas att någon annan vill ha mina gamla kläder och att det blir en cykel. En circle of life. Att det går jämt upp och blir en win win situation. Alla blir glada, alla fattiga barn, alla vissnande regnskogar och hela trasiga planeten. Och jag blir snygg (och lycklig). Så leker vi.

Lista på saker jag inte ska bli när jag är stor.

1. Jag ska inte bli en arbetsnarkoman. Jag ska hellre bli lite lat.

2. Jag ska inte bli en martyr och plötsligt inse att ingen i hela världen fattar vad jag VILL egentligen. Jag ska inte slamra i skåpluckor. Då ska jag hellre slänga innehållet i skåpen i väggen.

3. Jag ska inte bli hundägare innan jag blir pensionär.

4. Jag ska aldrig bli realist. (speciellt inte i politiska sammanhang).

5. Jag ska inte bli ägare till två bilar (och allt vad det innebär).

6. Jag ska inte bli en sådan som behandlar barn som barn, höll jag på att skriva. Men typ. Jag ska lyssna på barn i min omgivning, särskilt mina egna om jag får några. Jag ska inte säga att jag vet vad jag pratar om när jag inte vet det.

7. Jag ska inte klä mig efter min ålder. I alla fall inte som ett medvetet val.

8. Jag ska inte bli en sådan som måste städa och laga god mat innan jag släpper in mina vänner i mitt hem. Och gud förbjude sedan ursäkta sig ändå för att såsen är färdigköpt.

Söndag

http://open.spotify.com/user/m.uddenfeldt/playlist/3IK0akbrA9Ss0ksIGJoTKM

Det här är den första listan jag gjort på ett tema. Annars har jag bara lagt in alla låtar jag tycker om i en lista som heter Rebeckas.
Om man vill ha den får man kopiera in länken i adressfältet.

Sex alltså. Bästa medicinen ever. Fattar inte att världen kan vara så orättvis att det är svårare att få lust (och därmed bra sex givetvis) när man som mest behöver det. Man borde få mer lust desto jävligare man mår. Så borde det vara. Desto mer stressad och nervös och spänd man är desto bättre orgasmer, det vore rimligt.
Och det här med mens. Man kan ju inte ha både mens OCH mensvärk. Det är bara för mycket. Ena könet kunde ta hand om värken och andra kunde ta hand om blodet, mycket mera rimligt!
Naturen är ju fullkomligt dåraktig. Jag överklagar.

Det värker inuti kroppen. Tänk att det är så fysiskt ändå. Kroppen säger ifrån liksom (men den preciserar inte vad som är problemet och den berättar inte hur det ska lösas så vad ska man då med värken till?).
Gode gud gör så att jag har ett stort fel på mig. Ge mig en diagnos och en medicin. Vill vara en sådan där som berättar i Vårdguidens tidning: "efter alla dessa år av ständiga problem förstod jag äntligen att det var järnbrist/för låg seratoninhalt i hjärnan/adhd/nedsatt sköldkörtelfunktion jag led av, ett problem som lätt kan behandlas/som man kan lära sig hantera med vissa hjälpmedel om man bara upptäcker det. Jag visste inte att man kunde må så här! Nu förstår jag varför jag alltid var så trött/varför saker andra kunde göra så lätt var så ansträngande för mig/varför jag var ledsen så ofta."
Har sedan länge gett upp drömmen om diagnosen egentligen men ibland kan jag inte låta bli att önska lite innerst inne.
Nyckeln till gåtan. Om den ändå fanns.

Den här filmen satte sig i magen på mig. Sedan kan jag ju känna mig misstänksam mot Dove och att det är reklam och undra hur det kommer sig att barntjejen var så assöt (fast alla kanske är det?). Men ändå. Den var så otäck och tydlig.

Igår trodde någon att jag var nykterist. Igen. Och folk blir alltid så förvånade när de ser mig röka för första gången. De trodde aldrig att jag var en sån (en sån med dålig karaktär/en sån som kan bjuda till) och därför spärrar de upp ögonen och drar efter andan (människor är så teatraliska ibland). Vidare tror många att jag alltid är glad och trevlig och lugn och aldrig kan bli arg. Vilket gör mig arg. Jag vet inte exakt vad i mitt sätt att vara som sänder ut signalen "jag är en salig och lycklig frikyrkotjej som är intresserad av renlevnad och hemmamys".
Alltså jag anstränger mig kanske överdrivet mycket för att vara trevlig (på jobbet, på släktmiddagar, i kassakön) men det är väl inte så himla svårgenomskådat? Dessutom är jag faktiskt ganska trevlig sådär till vardags men vad har det med någonting annat att göra? Man kan väl vara trevlig och arg och älska att vara full och ha bra betyg och röka ibland och tycka om barn och djur och hata alla och vara godtrogen och cynisk och präktig och kicksökande och allt möjligt på samma gång. Eller är man en ofattbart komplex person då eller?
Jag menar vad är alla för slags människor själva?

Återvänder alltid till den frågan. Och det handlar ju bara om korkade fördomar men ibland undrar man ju om folk liksom seriöst lever efter de där fördomarna. På riktigt. Hemma hos sig. Antar att det är det som är normer helt enkelt.

Det är väl för sorgligt


Toves bra inlägg om att vara en typisk mamma:
http://livtove.blogspot.com/2010/02/hur-ser-en-mamma-ut-da.html
(man får kopiera in i adressfältet för det funkar aldrig att göra länkar på min blogg)

.


Miriam och Marcus

.


Frågan är kommer jag våga gå ut i solglasögon detta år eller kommer jag känna mig för pinsam.

Och sedan levde de lyckliga lyckliga i alla sina dagar...

Apropå kärlek. Vet inte hur det är för alla andra men för mig var det inte så att det bara sa klick. Och för mig är det inte så att jag fortfarande blir knäsvag när jag tänker på något födelsemärke han har eller på hans ack så charmiga knäskålar eller någon annan gullig detalj på hans kropp. Och det är inte så att jag bara vet att det är rätt. Ibland vet jag inte och då gråter jag och frågar är det här rätt och orkar vi och då gråter han också och så bestämmer vi att vi orkar i alla fall lite till och så hoppas vi helt enkelt att vi inte är inne på fel spår. Och ibland har jag inte lust att ha sex på ganska länge och då kan jag bli orolig att vi är mer kompisar än kära. Och då gråter vi också och så bestämmer vi att vi ska försöka och att jag ska peppa mig själv mer på egen hand (och det betyder alltså onanera mer) och det är jobbigt och inte så himla romantiskt men det brukar funka. Ibland är jag jättekär och ibland är jag bara trött. Ibland vill jag bara komma närmre än vad som går och ibland känner jag mig irriterad utan anledning.
Jag känner ganska ofta att någon har bestämt hur det ska vara och om vi inte har det så precis hela tiden så måste vi göra slut. Fastän jag inte ens vill det! Som att det måste pirra varenda gång man tänker på hans jävla fräknar eller som att man måste vilja hångla varenda kväll innan man går och lägger sig för att det ska räknas.
Och då kan jag bli så himla rädd för att jag plötsligt en dag ska få hjärnsläpp och göra slut bara för att jag inte kan kryssa i tillräckligt många punkter på en lista som jag inte själv har skrivit utan som någon har skrivit mig på näsan i hela mitt liv.

Läser Linda Skugges dagbok ("Men mest av allt vill jag hångla med någon") och dör lite. Jag får ont i magen av alla drömmar som jag också hade. Idiotiska drömmar om killar som förmodligen mest är medelmåttor men som ändå styr världen. Kan fortfarande känna stressen när jag tänker tillbaka. När allt som borde hända aldrig händer. Som om alla andra förbrukade de viktiga händelserna och inget blev över till mig. Och jag kan känna mig sorgsen när jag tänker på att jag liksom hann mogna (? bli omdömmesgill?) innan allt hände på något sätt. Att jag mötte mitt liv med hyfsat bra självförtroende.
Jag hade velat uppleva allt medan jag fortfarande var ett asplöv också. Därför önskar jag att jag hade varit mera full, plankat in på klubbar och hånglat mera när jag gick i gymnasiet. Jag önskar att jag hade gjort fler misstag för jag hade ändå inte kunna vara så mycket ledsnare tror jag.
Däremot önskar jag verkligen att jag hade tänkt mindre på killar i mitt liv. Dessa romantiska fantasier om dessa piedestalkillar. Killar som avgjorde ens värde och killar som avgjorde värdet på fester. Killar som spelade i band (fyfan). Killar som var mystiska och onåbara. Killar som var jättecharmiga och jätteöverskattade och som aldrig gav mig minsta dyft. Om jag får döttrar så vill jag begränsa prinsutbudet (hej då Disney, snyft) och aldrig fråga vilken kille som är sötast i klassen. Så himla ointressant egentligen.
Och dessutom heteronormativt.

Blottare, exhibitionist, bloggare.

.



Från Wikipedia:

Exhibitionism

Det finns olika begrepp av ordet. En typ av Exhibitionism kan innebära en vilja att visa upp sig utan koppling till sex eller sexualitet. Exempel på detta är att en person vill märkas i en folksamling, synas i media (genom bloggning etc), eller visa upp sig på en scen inför en publik. Exhibitionism på detta sätt är nära kopplat till (försök till) konstnärskap, vilket kan vara mer eller mindre stött av talang. Många konstnärskap är uttryck för exhibitionism, inte minst eftersom en människas konstnärliga uttyck kan sägas vara en förlängning av människan.
Det kan också vara ett starkt behov att visa nakna könsdelar inför okända personer i kombination med ett extravagant och sexuellt uppförande i syfte att väcka uppmärksamhet eller chockera.
I lite sällsyntare situationer kan även exhibitionism innebära viljan att överraska andra genom att blotta sig. Denna önskan att visa sitt kön har ofta, men behöver inte ha, en sexuell innebörd för personen.

(igenkänningsfaktor)

.

Det är en hårfin gräns mellan personligt och privat säger bloggarna. Det gäller att hålla sig på rätt sida av den hårfina gränsen, säger de. Jag tänker på smink. Att man inte får bli översminkad. För då blir man vulgär. Blir man också vulgär om man är privat? Tänk om det blir pinsamt sådär som det kan bli om man säger för mycket. Eller om man sminkar sig för mycket. Eller helt enkelt är för mycket.

Man få absolut inte skriva hur man mår på sin status på facebook.

Det är tveksamt om man får skriva på sin blogg hur man mår. (vem bryr sig liksom).

Bra kultur är tidlös. Den håller sig på rätt sida om den hårfina gränsen. Den förmedlar något allmängiltigt som gäller alla i alla tider. Den navelskådar inte.
Med andra ord; bra kultur garderar sig. Precis som tidlös stil garderar sig (det måste den för att aldrig bli omodern.)

Allmängiltigheten är en lögn. Den föraktar individen.
Jag vill aldrig bli allmängiltig och jag vill alltid gå över gränsen. Men det gör jag inte. För då kanske det blir pinsamt.

.



Om jag var kille skulle jag ha sådana här skor. Det verkar i allmänhet så lätt och samtidigt (uppenbarligen) så oövervinnerligt svårt att vara spektakulär när man är kille.

ps. Om det är någon som känner till en bra blogg om herrmode så får den gärna tipsa mig.

Jag vill säga förlåt till min kropp för att jag irriterar mig på den. För den är så bra att ha för det mesta. Den låter mig göra massa saker som jag älskar. Äta, sola, duscha, ha sex, sova, sträcka på mig. Många av mina favoritsysslor skulle bli helt meningslösa utan min kropp och därför borde jag mest visa den uppskattning och ge den uppmärksamhet och belöningar.
Om jag inte hade den skulle jag behöva ägna all min tid åt analys och funderingar och då skulle jag förmodligen vara förlorad och bortom räddning.

Igår köpte jag en gråbrunlila skjorta i silkigt material för att den var så himla skön mot huden. För att allt är så obekvämt hela tiden, har ni märkt det? Jag tror att dammet har töat fram och lägger sig på huden så att den känns klibbig och torr och då måste jag skrika av obehag och sedan lindra med en silkig skjorta.



Har haft klädångest ganska länge nu (eller är det kroppsångest, jag kan bli så galen på att kroppen präglar kläderna så mycket, skulle vilja byta kropp efter outfit för ibland känns min kropp så stereotyp, fast det gör väl allas).
Problemet med kroppar är att de är symboliska. Att de förknippas med personlighetsdrag och livsstil och grupptillhörighet. Det är därför kroppen kan kännas så stigmatiserande. Jag är ju inte samma person varje dag så varför ska min kropp låtsas som att jag är det?
Känner mig ibland som en sort. Jag är den här sorten och det finns andra av samma sort och andra sorter. Jag är ingalunda missnöjd med "min" sort som sådan, det är bara det att jag faktiskt inte är av en sort utan av många olika (eller ingen).
Jag är helt säker på att jag inte bara är paranoid. Människor har under hela mitt liv uttryckligen talat med mig om vilken sort jag är. Och det har varit kopplat till kroppen.
Varför gör man på detta viset?
Det är verkligen ett utomordentligt märkligt beteende.
Något slags desperat kontrollbehov.

Madonna är min idol.

Jag tänkte göra ett sånt där fint hyllningsinlägg som Tove gjorde för ett tag sedan. Alla officiella videos är tyvärr spärrade men man kan se dem på youtube.

Bra text av Elin Grelsson om Madonna: http://sakerunderhuden.blogspot.com/2008/04/hrt-socker-min-tribute-till-madonna.html"

Igår kväll gick jag in och fyllde badkaret i vredesmod. Sedan satt jag i ljummet vatten och frös och grät för att jag var så trött och av ilska och för att jag skämdes. Och jag blir så arg när jag inte minns varför jag blev arg först. Och så fick Marcus sitta bredvid och göra så att jag skrattade igen fast jag ville inte skratta för jag ville vara sur och jag visste ändå att den här kvällen var förstörd och att jag aldrig skulle bli glad mer för jag hade förbrukat den här månadens gladhet i helgen. Och när någon säger något snällt så blir jag ibland extra ledsen för att jag inte kan bli glad av snällhet och för att det är så sorgligt att det är så. Och det är så oerhört tröttsamt att försöka vara glad och inte ledsen hela tiden. Och att våga känna känslor utan att bli rädd (det ska man göra har jag hört). Det är också tröttsamt.
Men sedan gick jag upp ur badet och Marcus torkade mig med en vit handduk med en liten brun fläck på medan jag bara stod stilla.
Och då kändes kanske lite bättre ändå.

Lilla krumelur ska jag någonsin bliva stur?

Kolla kolla jag testar detta med Dagens outfit och photobooth på samma gång.
Jag fattar verkligen varför så många ägnar sig åt det här!

Se upp för duktiga flickan.

Så här är det:
Ibland är jag en duktig flicka som slår knut på mig själv för att prestera, duga, vara bra, söt, omtyckt, respekterad av andra. Ibland blir jag orolig för att misslyckas och får spännningshuvudvärk, ont i magen och hjärtklappning.
Men så här är det också:
Ibland så är jag en målmedveten och självsäker flicka som vet att jag kan prestera högt och vill det. För att jag gillar att se resultat för att jag gillar att lära mig och för att jag vill komma på nytt och kanske på lång sikt förändra något i världen. För att jag har höga ambitioner och inte vill slösa bort min kapacitet.

Ovanstående beskrivning passar ganska bra in på till exempel min pappa också. Men jag har aldrig hört någon säga med beklagande ton att han är en stackars duktig pojke för att han är framgångsrik, siktar högt och får ont i magen av ansträngningen.

Duktiga flickor är inte bara en utsatt grupp. De är också en grupp som kommer få allt mer makt i samhället och som kommer att uträtta storverk. Vi må vara små, osäkra, bekräftelsetörstande och sönderstressade ibland men hur mycket media än fokuserar på detta så försvinner inte det faktum att vi ofta också är hänsynslösa, begåvade, arga, kreativa och övermodiga.
Vi är med största sannolikhet offer men vi är med ännu större sannolikhet också ett hot. Och jag tror att det märks på hur vi framställs.

Ville bara inte att den aspekten skulle försvinna.

Puss från en Prestationsprinsessa.

Helgen

Fyraårskalas med hemgjord prinsesstårta. Ickedokumenterad dans och Mintu på lördagkvällen. Redovisning av Miriams enskilda årsarbete på stora scenen. (Jag grät lite.) Bakismiddag hos Maja i Blackeberg. Sist i mitt rum på kvällen.

Bästa helgen på mycket mycket länge. Jag blir så orolig att detta sällsynta humör ska försvinna och att jag ska bli besviken. Det är fint när det är värt.

Jag har lånat lite bilder från Marcus (1,3,4) och morfar (2).

KVINNAN

Kvinnodagar, kvinnofrågor, kvinnorörelser, kvinnokämpar, kvinnoöden, kvinnoutskott, kvinnor hit och kvinnor dit.

Hej kära Kvinnan! Vem är du? Sitter du i kvinnoutskottet i EU? Är du misshandlad? Är du förtryckt? Har du anorexia? Städar du mycket? Är du ett sexobjekt? Lyssnar ingen på vad du säger? Är du vacker? Får du för lite betalt? Föder du barn? Är du prostituerad? Är du duktig? Är du lilla gumman? Är du våldtagen? Är du bortglömd? Är du en fitta? Har du dåligt självförtroende?

Och viktigast:
ÄR DU JAG?
Är mitt öde ett kvinnoöde? Är min blogg en kvinnoblogg? Är jag Kvinnan och är Kvinnan alla kvinnor?

Eller kanske ännu viktigare:
VAD FAN GÖR KVINNOUTSKOTTET I EU?

Pratar de om kvinnofrågor, om Kvinnans alla problem? Pratar de om mina problem? Planerar de inför kvinnodagen, alla kvinnors dag, min dag?

Vet inte exakt vart jag vill komma med detta.
Men alltså jämställdhet, mänskliga rättigheter och normkritik är inga kvinnofrågor. De rör inte mig och mitt kvinnoliv mer än vad de rör Marcus och hans mansliv.
Och min blogg är till exempel ingen kvinnoblogg. Den handlar inte om konkreta tips om mensskydd och intimvård för fittor och bör därför kunna angå personer av alla kön.
Jag är ingen kvinnokämpe. Jag är en kvinna som kämpar för förändring av normer. Men det är en annan sak.
Genusvetenskap är inte kvinnovetenskap.
Mitt öde må vara ett kvinnoöde. Men det är lika mycket ett svenskt medelklassöde. Eller ett waldorföde. Eller ett ungdomsöde.

Orla Kiely

Övergreppsnorm

"Att vara ung, kvinnlig skådespelare i en produktion med en mäktig, manlig regissör gör att hon kan se sig i ett hjälplöst underläge."

Apropå denna formulering i en artikel i Dn av Shottenius om sexuella trakasserier inom teaterbranschen . Naturligtvis är artikeln kritisk mot dessa mäktiga manliga regissörer.
Men varför känns det inte bra i magen när folk skriver på det här viset? Är det bara jag?
ungkvinnlighjälplös vs. mäktigmanlig.
Dessa typer av grova generaliseringar är såklart till för att på ett tydligt sätt åskådliggöra strukturer. Och det är såklart att strukturerna finns. Men att liksom jämt nämna kvinna och hjälplös i samma mening som om dessa egenskaper lever i en helig symbios kanske inte precis knäcker strukturerna.
Och varför får jag aldrig se statistik om hur många män som blivit tafsade på. Är det för att män aldrig upplever detta som kränkande för vadå en kvinna som tafsar är väl inte mäktig och elak utan vilsen och patetisk?

När någon tafsar så kan man känna sig liten, irriterad, rädd, arg, oberörd, kränkt, full i skratt, trött, smickrad, hämndlysten och massa olika saker.
Hur man än känner så är tafsaren en idiot, det är det enda som inte varierar.
Är man en riktig kvinna om man bara känner sig irriterad och full i skratt? Eller är det bara mäktigamän som får känna så?

Jag tänker att jag vill krossa övergreppsnormen.

Lite så här poserade de.
Jag föredrar nog när Jake gör det.
Tänker på 90-talshunkar. Hunk. Vilket ord.

Häromdagen så bestämde jag mig för att det var dags att unna sig något. Jag ville äga en sådan där tjock och seriös modetidning för det har jag aldrig gjort. Så jag gick till Akademibokhandeln för jag tänkte väl att tidningar i bokhandlar är seriösa och så valde jag den allra tjockaste med plast runt. Den var tung och dyr och jag öppnade den inte förän jag kom hem.
Besvikelsen! Det var ju bara som en enda lång american apparel-annons. Så otroligt rumpigt. Bara rumpor rumpor rumpor. Och hud. Och öppna munnar. Och kläder som skär in i springor. Typ vi skiter i alla konventioner, spränger alla gränser och ba fuck you pallar du inte trycket så kan du dra och för att manifestera detta så slänger vi fram.....en rakad fitta!
Jag har aldrig känt mig så lurad.
Är detta samtiden?
Tjejer som svankar vid bilar.
Jag tror jag spyr.