De går tinningarnas charm.

Igår fyllde min pappa femtiosex år. Jag tror att han känner sig gammal. Under hela min barndom kände jag mig förtryckt på grund av min ålder. Det var jättejobbigt. Det där när man inte riktigt räknas. Man kanske är omtyckt och gullad med men man är liksom inte med på banan. Tänk att man ska behöva genomlida det en gång när man är liten och sedan en gång till när man blir äldre. Och då inte minst som tjej för vi har ju lite kortare bästföredatum, inga grå tinningars charm att tillgå.
Jag är ju dessutom modeintresserad och då verkar det ännu tråkigare att bli äldre. Jag kanske är blind men vart är modebloggarna i övre medelåldern? Och måste alla äldre modeller visa upp byxdräkter och sjalar i härliga färger? Unghetsen tycks i mina ögon vara ungefär i nivå med smalhetsen.

Smalhets

Härom veckan lyckades jag chockera mig själv ordentligt. Jag och min mor var och provade byxor tillsammans. Det par byxor jag ville ha passade inte så jag bad expediten om en storlek större. Denna storlek passade inte heller, knappen gick att stänga men gylfen gick inte igen över höfterna.
Jag bad expediten om en ännu större storlek men hon svarade att de inte fanns. Då plötsligt hör jag en röst som lite skämtsamt/skamset säger" hehe okej då jag är väl för tjock" Rösten visar sig tillhöra mig själv. Mamma och och expediten utbrister unisont "Nej du är inte alllls tjock!" Jag ångrar mig i samma sekund som jag hör deras invändningar.1)Jag tycker inte ens att jag är tjock. 2)Jag tycker det är en onödig grej att säga eftersom folk omkring hör det och automatiskt tolkar det som att jag tycker att det ultimta tillståndet är att vara smal. Ändå kom det så naturligt. I vanliga fall brukar jag inte vara tjejen som i lite missnöjt ton kommenterar min vikt. Dock brukar någon brevid göra det. Så när det inte fanns någon annan där var jag det jag som plötsligt tog över rollen
Jag kände direkt att jag inte ville delta i någon masshysterisk kvinnoklubb där det är lite fint att tycka man är tjock. I denna klubb ingår det också att man halvt om halvt hatar smala tjejer samtidigt som man avundsjukt dyrkar dem. Varför lägger folk upp bilder på Hollvwood kändisar och skriver hur äckligt smala de har blivit .Fast man egentligen förstår att personen i fråga drömmer om att vara lika smal. Jag kan inte tro att de mår bättre av att bli angripna, så ansatta de redan är från alla håll och personligen mår jag inte bättre av att man alltid måste påpeka att det också finns "fel" på kändisarnas kroppar, precis som på vanliga kvinnor.
Jag har en förmåga att konstatera det uppenbara men varför aggressivt attackera kändisar kroppar istället för att angripa det samhället som vi själva deltar i och kan påverka?

Operation confirmation.

"All I care about is confirmation
so I like when guys try to touch me
and yes I like when they want to fuck me.
Operation confirmation"

(personlig samhällskritik av OhNoMiriam tillika min syster)

Fint att vara tonåring.
Vi pratade lite om sexualiserade ideal och elvaåringar i stringtrosor. Jag tror att klädrestriktioner är att strypa i fel ände. Det är viktigt att ingen som helst skuld läggs på barn och att man aldrig uttrycker sig om deras kläder på ett sådant sätt att man får dem att känna sig nedtryckta, äckliga eller fula. Hellre skulle man väl då kunna förbjuda sexualiserade barnunderkläder, lägga in restriktioner mot viss reklam och framförallt medvetandegöra problemen tidigt hos både barn och föräldrar.
Eller skulle man ta och återinföra skoluniformen? Kanske inte en så dum idé trots allt (både ur ett könsrollsperspektiv och ett klassperspektiv). Tanken är dessutom ganska romantisk, triggar genst igång fantasin och lust att börja designa.
Gud vad retro!

Lyckan-den rena och fullständiga

Det jag fruktar mest av allt är att vara livsoduglig. Känslan av att inte klara sig genom svårigheter är städigt överhägnade. Jag liksom många andra prioriterar lyckan väldigt högt och är man av någon anledning inte lika lycklig som de tandkrämsleende krämarna i motljus på reklamfilmen då är något fel. Missförstå mig inte nu- jag tycker det är sunt att vi tillåts att ha ett känsloliv som inte avfärdas som struntprat och trams. Jag tycker man får vara pretentiös och ta sig själv på stort allvar, dock till en viss gräns. Jakten på lycka är skrämmande eftersom den blivit så missriktad. Vi får lära oss att sorg är något onaturligt och det är glädjen som är människans rätta element. Detta gör livet till en ständigt hetsjakt.
Känner man sig av någon anledning nedstämd måste vi maniskt analysera orsaken till detta och i sökande efter en förklaring gräver man sig djupare och djupare ner i sig själv tills man lyckas framkalla en medicinsk depression. Allt flera människor söker psykologhjälp- för vad? Jo för vi har inga redskap att hjälpa oss själva med. Det är som om sorg och smärta ligger långt bortom den egna förmågan.
Fullständig lycka verkar i dagens samhälle innebära materiellt välstånd, karriär och familj: Trots att mamma och pappa varit gifta i 19 år (för visst ska det vara en mamma och pappa) har de fortfarande ett nervpirrade, fantasirikt och fysikt avancerat sexliv.
Vi är sådana enorma egoister. Är vi ledsna säger vi att vi är deprimerade, vilket inte är sant. Att vara jätteledsen i två veckor är inte att vara deprimerad. Det är en naturlig del av livet. Samtidigt ska man ju inte förkasta att vara ledsen, bara lära sig att det inte är oöverkomligt utan acceptera att man just nu i detta skede av livet är ledsen.
Veckotidningar talar om för oss att vi har rätt till en massa olika saker: rätt till att vara lyckliga, rätt till att vara arg, rätt till att sätta sig själv i första rummet, rätt till att unna sig något, rätt till service. Rättigheter måste naturligtvis åtföljas av skyldigheter, något som ofta glöms bort när det handlar om den egna individen. Svenskar sägs ju vara ett så tillbakadraget och återhållsamt folkslag men så fort man har behandlats ”illa” ja då blir det annat ljud i källan. Jag har upplevt åtskilliga tillfällen under min tid som kaffebiträde på Coffy`s där människor känt sig uppriktigt kränkta när man råkat ge dem fel sorts kaffe. ”Jag beställde faktiskt en latte med LÄTTMJÖLK inte VANLIG standardmjölk”
Jag tycker inte man har rätt till att vara lycklig om det innebär att man måste vara egoist. Som egoist frånsäger man sig sina skyldigheter och man kan alltså omöjligt ha rätt till att vara egoist. Varför ska man ha rätt att leva ut sin ilska? Ilska är ofta missriktad eftersom den är ett resultat av något man inte riktigt vågat ta upp tidigare vilket gör att man tar i lite extra mycket och plötsligt handlar bråket bara om vem som kan förolämpa den andra mest. Eftersom jag personligen aldrig varit med om ett tillfälle där något har klarats upp av att skrika ska jag dela med mig ett litet tips om hur jag tror man blir lycklig.
Tipset lyder som följer: Du har skyldigheten att förklara för personen du är arg på varför du är det. Prova att tala med lugn kontrollerad stämma. Om du lyckas göra dig hörd kommer både du och personen i fråga förhoppningsvis förstå varandra och på så sätt uppnå lycka. Du har fått ventilera dig och den andre blir kanske ledsen över vad du har framfört vilket är naturligt men tycker också att det var bra att du vågade ta upp det. Fortsätter ni så här kommer ni förmodligen leva lyckliga i alla era dagar.

Föregående inlägg var egentligen ett fragment av ett större, inte helt utvecklat resonemang. Jag får ibland en känsla av att man som kvinna anammar klassiskt manliga egenskaper och beteenden i en strävan efter jämställdhet. En kvinna som vill ses som stark kan lägga sig till med manliga attribut eftersom de förknippas med styrka. På så sätt kan man höja sig upp till den manliga normen. Alla har rätt att vara män så att säga.
Liknande tankar har ju funnits i samband med postkolonialismen. Är utveckling detsamma som att uppgå i den västerländska normen? Är det västerländska samhället en mänsklig rättighet? "Vildar" har ju förövrigt tillskrivits nästan samma egenskaper som kvinnor (jordnära, känslomässiga, opålitliga etc.)
Detta är som sagt inget jag har diskuterat tillräckligt för att våga hävda med bestämdhet. Det är en spekulation (som visserligen har tagits upp av många före mig).

Det där med att sänka rösten fick mig förresten att tänka på hundar. Hundar uppfattar (enligt min erfarenhet) en mörk röst som befallande och respektingivande och en ljus röst som uppmuntrande och vänlig. Det kanske är något biologiskt.

Kvinnor sänker enligt forskning tonläget när de hamnar på höga poster för att inge pondus. Måste jag imitera en mansröst för att bli åtlyssnad?

Konflikter.

Jag är jätterädd för konflikter. I synnerhet de som uppstår ur och genererar nya missförstånd. När jag hamnar i en situation som riskerar att leda till en konflikt får jag frossa och extrem hjärtklappning. Det är en mycket värre känsla än den jag fick när jag förföljdes av den flåsande kvinnan med den lilla rullvagnen genom en mörk park i Kristineberg. Det är så himla ologiskt.
Jag tycker visserligen ofta att det är ologiskt att bråka också.
Jag skulle helst leva i en värld utan konflikter och jag vägrar tro att det är omöjligt om än orealitsiskt. I princip alla konflikter jag har haft har antingen berott på missförstånd, missriktning eller en envis vägran att acceptera läget. Jag har gjort mig skyldig till alla tre många gånger men jag tror inte att det är nödvändigt eller nyttigt att bete sig så. Jag tror inte att konflikter är nyttiga i sig. Att lösa konflikter däremot är nyttigt, inte minst om man gör det innan de har hunnit uppstå.

Ibland får jag känslan av att det enligt en allmän uppfattning är sunt att bråka av sig lite emellanåt, det tror jag är en förenklad och icksekonstruktiv lösning på många problem. Jag kan i ärlighetens namn inte avgöra om jag tycker såhär för att jag är rädd. Jag brinner orimligt starkt för fred (i bemärkelsen en bråkfri vardag), ibland så starkt att jag får lust att försvara den med näbbar och klor.
Var vänner, ha trevligt och drick te för i helvete kan jag känna för att utropa.

(och nej detta handlar inte om någon specifik konflikt)

Om alltings förgänglighet

Mina tankar har stelnat. Förr i tiden vaknade jag ofta med en känsla av att vilja förändra världen, ja att jag kunde förändra världen. Jag var mån om att försöka utveckla ett innehållsrikt och varierande språkbruk samt att alltid kritisk granska mig själv. Nu för tiden vaknar jag och tänker ojoj ny dag måste till jobbet. Men för att klara av dagens vedermödor måste jag ha en kopp kaffe, när började jag dricka kaffe? Mitt språk har reducerats till de allra mest nödvändiga vokaler och konsonanter och jag blir allt mera bekväm. Jag tycker inte längre om att sova tillsammans med många andra utan vill helst ha en plats med lite egen space.
Tanken om att förändra världen ligger någonstans långt ner på hjärnans prioriteringslista och de som står högst på dagordningen är saker som jag borde göra: handla bröd, städa mitt rum, avboka körskolan, ringa mormor, prata med mamma om lördag, ringa Anita, överföra pengar, betala skuld till Josefin, söka nytt jobb osv.

Jag minns en tid då jag alltid åt smörgåsar med marmelad, tuggade mat jättesnabbt så jag fick ont i magen, var jätterädd för Samara, läste tidningen varje dag, läste fem böcker i veckan, tittade på Grease i alla fall en gång i veckan och tyckte att avokado var vidrigt. Jag kan inte påminna mig om när en period upphör och en ny fas i livet inträder men det jag nu har utvecklas till är en människa som plötsligt inser att den inte har haft ett riktigt samtal på flera dagar. Den tanken skrämmer mig.

För att dokumentera vad tiden gör med mig har jag inlett ett nytt projekt där jag tar ett fotografi om dagen på mig själv. Sakta men säkert kommer jag se vad tidens fläktar gör med mig

Ibland tror jag inte på att jag är kvinna. Jag tror inte att någon kan neka mig en rättvis lön eller vård till samma kvalitet som mina manliga medmänniskor. Ibland får jag känslan av att kvinnan är en hypotetisk konstruktion som inte har något att göra med mig som person. När jag läste idéhistoria identifierade jag mig med männen för det var ju deras smarta idéer som analyserades. Att jag skulle ha varit en av de där förtryckta stackarna till fruar känns skrämmande och surrealistiskt. Och på vissa sätt är det likadant idag. Att jag skulle tillhöra gruppen som diskrimineras på arbetsmarknaden eller i sjukvården känns så ofattbart. Hallå, så kan man ju inte göra mot mig i verkligheten, så kan ju bara göra mot pelaren som står för kvinnor i statistiken. Jag är ingen pelare och därför gäller inte det där mig.

Tabu

Tabun och konventioner nästlar sig in överallt och är ständigt närvarande. Osynliga lagar som reglerar synen på vår kropp, våra åsikter, vår konsumtion, vår livsstil och identitet. I takt med att de gamla luckras upp så skapas nya. Förut pratade man inte om illaluktande och irriterande flytningar på TV men det är okej nu. Däremot är det inte särskilt okej att köra runt i en stadsjeep om man är politiker, det var det förut. Det tycks ligga i vår natur att existera och agera inom ramar. Det är nästan omöjligt att tänka tankar utanför termerna får och borde.
Är tabun och konventioner av godo eller av ondo? Eller varken eller, bara rent nödvändiga och oundvikliga? Konventioner kan naturligtvis ha en folkfostrande funktion. Men de medför en fara och det är att individerna i ett samhälle fyllt med konventioner riskerar att inte utveckla de instrument som behövs för att ifrågasätta och välja vilka konventioner man ska ta till sig eller ej. Det är ju jättefint om alla är för jämställdhet utan att någonsin pröva en annan teori eller tanke. Men vad händer den dagen när vindarna blåser åt ett annat håll? Vad händer när några skickliga retoriker bestämmer sig för att separatism och ickejämställdhet är på tapeten?
Ibland tror jag därför att man på ett öppet sätt måste pröva vad som kan tyckas de mest bisarra åsikter och resonemang för att försäkra sig om att man håller sitt intellekt rörligt och friskt. Det betyder inte att man sedan ska behålla åsikter man egentligen inte vill stå för och agera efter dem. Jag ser det mer som en övning för säkerhets skull om det skulle komma värre tider.
Ibland när jag blir allt för politiskt korrekt (vilket inte är så sällan) så brukar jag tänka på hur jag skull vara om jag hade levt i Nazitysklandd eller i Stalins Sovjet. Hade jag varit lika politiskt korrekt enligt deras ideal? Bara en idiot skulle påstå att den råkar ha exakt den världssyn och de värderingar som det egna samhället förväntar sig medfödda och att de skulle tycka likadant vart de än var. Det gäller att alltid förhålla sig kritisk till det egna, det är den kritik man lättast glömmer bort.

/Rebecka

Sällskapet.

Jag när ett embryo till en plan inom mig. Jag tänker hitta ett sätt att infiltrera SÄLLSKAPET. Sällskapet är en anrik herrklubb med närmare bestämt tvåhundraåtta år på nacken. De har vackra lokaler med restaurang och bibliotek på Arsenalsgatan vid kungsträdgården och särskilda platser på Operan. Invald i sällskapet blir man genom rekommendationer vilka i praktiken för det mesta tillfaller vita män i övre medelålern med ett namn eller en titel som är till belåtenhet. Kvinnor är överhudtaget inte tillåtna.
- Jag tror inte kvinnor har något behov av att brösta sig och röka pipa. Karlar är annorlunda funtade säger Tom Risbecker pch har på så sätt degraderat det manliga släktet till några slags primitiva varelser, pösande av självbelåtenhet.
Detta citat från hemsidan beskriver kanske ganska väl vilka medlemmar som anses vara önskvärda:

" Idag har SÄLLSKAPET 2200 ledamöter med H.M. Konung Carl XVI Gustaf som förste hedersledamot och HKH Prins Carl Philip, Hertig av Värmland jämte Jur.dr. Sten Rud-holm, Generalmajor Fredrik Löwenhielm samt fv. Riksmarskalken Per Sköld, som heders-ledamöter. Drygt 20-talet ledamöter har idag tillhört Sällskapet i 50 år eller längre och är därmed ständiga ledamöter."

Hela fenomenet är uppenbart absurt. Precis som Påven lockar det spontant till skratt men väcker i slutändan känslor av obehag. Det är trots allt inte alls menat som någon ironi och det rör sig om människor med social och ekonomisk makt i samhället. Deras värderingar påverkar. Därför blir jag enormt sugen på att genomföra någon typ av kupp. Jag har en viss kontakt i Sällskapet som dock inte känner något som helst behov av att ifrågasätta det sunda i klubbens världsåskådning. Men jag tror att det är genom honom jag måste försöka ta mig in. Jag har även hört ryktas att kvinnor är fullt tillåtna som kökspersonal.

Det blir till att spåna vidare.
Agnes; några goda idéer eller krigsstrategier?

/Rebecka