Tabu

Tabun och konventioner nästlar sig in överallt och är ständigt närvarande. Osynliga lagar som reglerar synen på vår kropp, våra åsikter, vår konsumtion, vår livsstil och identitet. I takt med att de gamla luckras upp så skapas nya. Förut pratade man inte om illaluktande och irriterande flytningar på TV men det är okej nu. Däremot är det inte särskilt okej att köra runt i en stadsjeep om man är politiker, det var det förut. Det tycks ligga i vår natur att existera och agera inom ramar. Det är nästan omöjligt att tänka tankar utanför termerna får och borde.
Är tabun och konventioner av godo eller av ondo? Eller varken eller, bara rent nödvändiga och oundvikliga? Konventioner kan naturligtvis ha en folkfostrande funktion. Men de medför en fara och det är att individerna i ett samhälle fyllt med konventioner riskerar att inte utveckla de instrument som behövs för att ifrågasätta och välja vilka konventioner man ska ta till sig eller ej. Det är ju jättefint om alla är för jämställdhet utan att någonsin pröva en annan teori eller tanke. Men vad händer den dagen när vindarna blåser åt ett annat håll? Vad händer när några skickliga retoriker bestämmer sig för att separatism och ickejämställdhet är på tapeten?
Ibland tror jag därför att man på ett öppet sätt måste pröva vad som kan tyckas de mest bisarra åsikter och resonemang för att försäkra sig om att man håller sitt intellekt rörligt och friskt. Det betyder inte att man sedan ska behålla åsikter man egentligen inte vill stå för och agera efter dem. Jag ser det mer som en övning för säkerhets skull om det skulle komma värre tider.
Ibland när jag blir allt för politiskt korrekt (vilket inte är så sällan) så brukar jag tänka på hur jag skull vara om jag hade levt i Nazitysklandd eller i Stalins Sovjet. Hade jag varit lika politiskt korrekt enligt deras ideal? Bara en idiot skulle påstå att den råkar ha exakt den världssyn och de värderingar som det egna samhället förväntar sig medfödda och att de skulle tycka likadant vart de än var. Det gäller att alltid förhålla sig kritisk till det egna, det är den kritik man lättast glömmer bort.

/Rebecka