Lyckan-den rena och fullständiga

Det jag fruktar mest av allt är att vara livsoduglig. Känslan av att inte klara sig genom svårigheter är städigt överhägnade. Jag liksom många andra prioriterar lyckan väldigt högt och är man av någon anledning inte lika lycklig som de tandkrämsleende krämarna i motljus på reklamfilmen då är något fel. Missförstå mig inte nu- jag tycker det är sunt att vi tillåts att ha ett känsloliv som inte avfärdas som struntprat och trams. Jag tycker man får vara pretentiös och ta sig själv på stort allvar, dock till en viss gräns. Jakten på lycka är skrämmande eftersom den blivit så missriktad. Vi får lära oss att sorg är något onaturligt och det är glädjen som är människans rätta element. Detta gör livet till en ständigt hetsjakt.
Känner man sig av någon anledning nedstämd måste vi maniskt analysera orsaken till detta och i sökande efter en förklaring gräver man sig djupare och djupare ner i sig själv tills man lyckas framkalla en medicinsk depression. Allt flera människor söker psykologhjälp- för vad? Jo för vi har inga redskap att hjälpa oss själva med. Det är som om sorg och smärta ligger långt bortom den egna förmågan.
Fullständig lycka verkar i dagens samhälle innebära materiellt välstånd, karriär och familj: Trots att mamma och pappa varit gifta i 19 år (för visst ska det vara en mamma och pappa) har de fortfarande ett nervpirrade, fantasirikt och fysikt avancerat sexliv.
Vi är sådana enorma egoister. Är vi ledsna säger vi att vi är deprimerade, vilket inte är sant. Att vara jätteledsen i två veckor är inte att vara deprimerad. Det är en naturlig del av livet. Samtidigt ska man ju inte förkasta att vara ledsen, bara lära sig att det inte är oöverkomligt utan acceptera att man just nu i detta skede av livet är ledsen.
Veckotidningar talar om för oss att vi har rätt till en massa olika saker: rätt till att vara lyckliga, rätt till att vara arg, rätt till att sätta sig själv i första rummet, rätt till att unna sig något, rätt till service. Rättigheter måste naturligtvis åtföljas av skyldigheter, något som ofta glöms bort när det handlar om den egna individen. Svenskar sägs ju vara ett så tillbakadraget och återhållsamt folkslag men så fort man har behandlats ”illa” ja då blir det annat ljud i källan. Jag har upplevt åtskilliga tillfällen under min tid som kaffebiträde på Coffy`s där människor känt sig uppriktigt kränkta när man råkat ge dem fel sorts kaffe. ”Jag beställde faktiskt en latte med LÄTTMJÖLK inte VANLIG standardmjölk”
Jag tycker inte man har rätt till att vara lycklig om det innebär att man måste vara egoist. Som egoist frånsäger man sig sina skyldigheter och man kan alltså omöjligt ha rätt till att vara egoist. Varför ska man ha rätt att leva ut sin ilska? Ilska är ofta missriktad eftersom den är ett resultat av något man inte riktigt vågat ta upp tidigare vilket gör att man tar i lite extra mycket och plötsligt handlar bråket bara om vem som kan förolämpa den andra mest. Eftersom jag personligen aldrig varit med om ett tillfälle där något har klarats upp av att skrika ska jag dela med mig ett litet tips om hur jag tror man blir lycklig.
Tipset lyder som följer: Du har skyldigheten att förklara för personen du är arg på varför du är det. Prova att tala med lugn kontrollerad stämma. Om du lyckas göra dig hörd kommer både du och personen i fråga förhoppningsvis förstå varandra och på så sätt uppnå lycka. Du har fått ventilera dig och den andre blir kanske ledsen över vad du har framfört vilket är naturligt men tycker också att det var bra att du vågade ta upp det. Fortsätter ni så här kommer ni förmodligen leva lyckliga i alla era dagar.