Mina tankar har stelnat. Förr i tiden vaknade jag ofta med en känsla av att vilja förändra världen, ja att jag kunde förändra världen. Jag var mån om att försöka utveckla ett innehållsrikt och varierande språkbruk samt att alltid kritisk granska mig själv. Nu för tiden vaknar jag och tänker ojoj ny dag måste till jobbet. Men för att klara av dagens vedermödor måste jag ha en kopp kaffe, när började jag dricka kaffe? Mitt språk har reducerats till de allra mest nödvändiga vokaler och konsonanter och jag blir allt mera bekväm. Jag tycker inte längre om att sova tillsammans med många andra utan vill helst ha en plats med lite egen space.
Tanken om att förändra världen ligger någonstans långt ner på hjärnans prioriteringslista och de som står högst på dagordningen är saker som jag borde göra: handla bröd, städa mitt rum, avboka körskolan, ringa mormor, prata med mamma om lördag, ringa Anita, överföra pengar, betala skuld till Josefin, söka nytt jobb osv.
Jag minns en tid då jag alltid åt smörgåsar med marmelad, tuggade mat jättesnabbt så jag fick ont i magen, var jätterädd för Samara, läste tidningen varje dag, läste fem böcker i veckan, tittade på Grease i alla fall en gång i veckan och tyckte att avokado var vidrigt. Jag kan inte påminna mig om när en period upphör och en ny fas i livet inträder men det jag nu har utvecklas till är en människa som plötsligt inser att den inte har haft ett riktigt samtal på flera dagar. Den tanken skrämmer mig.
För att dokumentera vad tiden gör med mig har jag inlett ett nytt projekt där jag tar ett fotografi om dagen på mig själv. Sakta men säkert kommer jag se vad tidens fläktar gör med mig
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar