Ibland tror jag inte på att jag är kvinna. Jag tror inte att någon kan neka mig en rättvis lön eller vård till samma kvalitet som mina manliga medmänniskor. Ibland får jag känslan av att kvinnan är en hypotetisk konstruktion som inte har något att göra med mig som person. När jag läste idéhistoria identifierade jag mig med männen för det var ju deras smarta idéer som analyserades. Att jag skulle ha varit en av de där förtryckta stackarna till fruar känns skrämmande och surrealistiskt. Och på vissa sätt är det likadant idag. Att jag skulle tillhöra gruppen som diskrimineras på arbetsmarknaden eller i sjukvården känns så ofattbart. Hallå, så kan man ju inte göra mot mig i verkligheten, så kan ju bara göra mot pelaren som står för kvinnor i statistiken. Jag är ingen pelare och därför gäller inte det där mig.