Föregående inlägg var egentligen ett fragment av ett större, inte helt utvecklat resonemang. Jag får ibland en känsla av att man som kvinna anammar klassiskt manliga egenskaper och beteenden i en strävan efter jämställdhet. En kvinna som vill ses som stark kan lägga sig till med manliga attribut eftersom de förknippas med styrka. På så sätt kan man höja sig upp till den manliga normen. Alla har rätt att vara män så att säga.
Liknande tankar har ju funnits i samband med postkolonialismen. Är utveckling detsamma som att uppgå i den västerländska normen? Är det västerländska samhället en mänsklig rättighet? "Vildar" har ju förövrigt tillskrivits nästan samma egenskaper som kvinnor (jordnära, känslomässiga, opålitliga etc.)
Detta är som sagt inget jag har diskuterat tillräckligt för att våga hävda med bestämdhet. Det är en spekulation (som visserligen har tagits upp av många före mig).

Det där med att sänka rösten fick mig förresten att tänka på hundar. Hundar uppfattar (enligt min erfarenhet) en mörk röst som befallande och respektingivande och en ljus röst som uppmuntrande och vänlig. Det kanske är något biologiskt.