Igår trodde någon att jag var nykterist. Igen. Och folk blir alltid så förvånade när de ser mig röka för första gången. De trodde aldrig att jag var en sån (en sån med dålig karaktär/en sån som kan bjuda till) och därför spärrar de upp ögonen och drar efter andan (människor är så teatraliska ibland). Vidare tror många att jag alltid är glad och trevlig och lugn och aldrig kan bli arg. Vilket gör mig arg. Jag vet inte exakt vad i mitt sätt att vara som sänder ut signalen "jag är en salig och lycklig frikyrkotjej som är intresserad av renlevnad och hemmamys".
Alltså jag anstränger mig kanske överdrivet mycket för att vara trevlig (på jobbet, på släktmiddagar, i kassakön) men det är väl inte så himla svårgenomskådat? Dessutom är jag faktiskt ganska trevlig sådär till vardags men vad har det med någonting annat att göra? Man kan väl vara trevlig och arg och älska att vara full och ha bra betyg och röka ibland och tycka om barn och djur och hata alla och vara godtrogen och cynisk och präktig och kicksökande och allt möjligt på samma gång. Eller är man en ofattbart komplex person då eller?
Jag menar vad är alla för slags människor själva?

Återvänder alltid till den frågan. Och det handlar ju bara om korkade fördomar men ibland undrar man ju om folk liksom seriöst lever efter de där fördomarna. På riktigt. Hemma hos sig. Antar att det är det som är normer helt enkelt.

Det är väl för sorgligt


Toves bra inlägg om att vara en typisk mamma:
http://livtove.blogspot.com/2010/02/hur-ser-en-mamma-ut-da.html
(man får kopiera in i adressfältet för det funkar aldrig att göra länkar på min blogg)