Igår kväll gick jag in och fyllde badkaret i vredesmod. Sedan satt jag i ljummet vatten och frös och grät för att jag var så trött och av ilska och för att jag skämdes. Och jag blir så arg när jag inte minns varför jag blev arg först. Och så fick Marcus sitta bredvid och göra så att jag skrattade igen fast jag ville inte skratta för jag ville vara sur och jag visste ändå att den här kvällen var förstörd och att jag aldrig skulle bli glad mer för jag hade förbrukat den här månadens gladhet i helgen. Och när någon säger något snällt så blir jag ibland extra ledsen för att jag inte kan bli glad av snällhet och för att det är så sorgligt att det är så. Och det är så oerhört tröttsamt att försöka vara glad och inte ledsen hela tiden. Och att våga känna känslor utan att bli rädd (det ska man göra har jag hört). Det är också tröttsamt.
Men sedan gick jag upp ur badet och Marcus torkade mig med en vit handduk med en liten brun fläck på medan jag bara stod stilla.
Och då kändes kanske lite bättre ändå.

Lilla krumelur ska jag någonsin bliva stur?