Och sedan levde de lyckliga lyckliga i alla sina dagar...

Apropå kärlek. Vet inte hur det är för alla andra men för mig var det inte så att det bara sa klick. Och för mig är det inte så att jag fortfarande blir knäsvag när jag tänker på något födelsemärke han har eller på hans ack så charmiga knäskålar eller någon annan gullig detalj på hans kropp. Och det är inte så att jag bara vet att det är rätt. Ibland vet jag inte och då gråter jag och frågar är det här rätt och orkar vi och då gråter han också och så bestämmer vi att vi orkar i alla fall lite till och så hoppas vi helt enkelt att vi inte är inne på fel spår. Och ibland har jag inte lust att ha sex på ganska länge och då kan jag bli orolig att vi är mer kompisar än kära. Och då gråter vi också och så bestämmer vi att vi ska försöka och att jag ska peppa mig själv mer på egen hand (och det betyder alltså onanera mer) och det är jobbigt och inte så himla romantiskt men det brukar funka. Ibland är jag jättekär och ibland är jag bara trött. Ibland vill jag bara komma närmre än vad som går och ibland känner jag mig irriterad utan anledning.
Jag känner ganska ofta att någon har bestämt hur det ska vara och om vi inte har det så precis hela tiden så måste vi göra slut. Fastän jag inte ens vill det! Som att det måste pirra varenda gång man tänker på hans jävla fräknar eller som att man måste vilja hångla varenda kväll innan man går och lägger sig för att det ska räknas.
Och då kan jag bli så himla rädd för att jag plötsligt en dag ska få hjärnsläpp och göra slut bara för att jag inte kan kryssa i tillräckligt många punkter på en lista som jag inte själv har skrivit utan som någon har skrivit mig på näsan i hela mitt liv.