Övergreppsnorm

"Att vara ung, kvinnlig skådespelare i en produktion med en mäktig, manlig regissör gör att hon kan se sig i ett hjälplöst underläge."

Apropå denna formulering i en artikel i Dn av Shottenius om sexuella trakasserier inom teaterbranschen . Naturligtvis är artikeln kritisk mot dessa mäktiga manliga regissörer.
Men varför känns det inte bra i magen när folk skriver på det här viset? Är det bara jag?
ungkvinnlighjälplös vs. mäktigmanlig.
Dessa typer av grova generaliseringar är såklart till för att på ett tydligt sätt åskådliggöra strukturer. Och det är såklart att strukturerna finns. Men att liksom jämt nämna kvinna och hjälplös i samma mening som om dessa egenskaper lever i en helig symbios kanske inte precis knäcker strukturerna.
Och varför får jag aldrig se statistik om hur många män som blivit tafsade på. Är det för att män aldrig upplever detta som kränkande för vadå en kvinna som tafsar är väl inte mäktig och elak utan vilsen och patetisk?

När någon tafsar så kan man känna sig liten, irriterad, rädd, arg, oberörd, kränkt, full i skratt, trött, smickrad, hämndlysten och massa olika saker.
Hur man än känner så är tafsaren en idiot, det är det enda som inte varierar.
Är man en riktig kvinna om man bara känner sig irriterad och full i skratt? Eller är det bara mäktigamän som får känna så?

Jag tänker att jag vill krossa övergreppsnormen.