Läser Linda Skugges dagbok ("Men mest av allt vill jag hångla med någon") och dör lite. Jag får ont i magen av alla drömmar som jag också hade. Idiotiska drömmar om killar som förmodligen mest är medelmåttor men som ändå styr världen. Kan fortfarande känna stressen när jag tänker tillbaka. När allt som borde hända aldrig händer. Som om alla andra förbrukade de viktiga händelserna och inget blev över till mig. Och jag kan känna mig sorgsen när jag tänker på att jag liksom hann mogna (? bli omdömmesgill?) innan allt hände på något sätt. Att jag mötte mitt liv med hyfsat bra självförtroende.
Jag hade velat uppleva allt medan jag fortfarande var ett asplöv också. Därför önskar jag att jag hade varit mera full, plankat in på klubbar och hånglat mera när jag gick i gymnasiet. Jag önskar att jag hade gjort fler misstag för jag hade ändå inte kunna vara så mycket ledsnare tror jag.
Däremot önskar jag verkligen att jag hade tänkt mindre på killar i mitt liv. Dessa romantiska fantasier om dessa piedestalkillar. Killar som avgjorde ens värde och killar som avgjorde värdet på fester. Killar som spelade i band (fyfan). Killar som var mystiska och onåbara. Killar som var jättecharmiga och jätteöverskattade och som aldrig gav mig minsta dyft. Om jag får döttrar så vill jag begränsa prinsutbudet (hej då Disney, snyft) och aldrig fråga vilken kille som är sötast i klassen. Så himla ointressant egentligen.
Och dessutom heteronormativt.