15 år

Jag sög girigt i mig minsta alkiskomplimang, lagrade dem i mitt självförtroende. Man måste hushålla när inte ens Hötorgsgubbarna ser en. Det här med att sålla komplimanger är en lyx. "Men de ropar ju och stirrar på alla!" så säger man bara om man är någorlunda välförsedd, man är någon, någon som blir ropad på av de som ropar på alla (det är ju uppenbart att annars är man ingen?). Runt omkring frodades kvinnligheten vill jag minnas, alla andra växte upp till sexobjekt som det sig bör och jag var kvar i mitt barnvakuum. Alltså ett asexuellt objekt. Vilken nitlott. Att vara full av tankar och ännu mera full av sexualitet och varken vara subjekt eller sexobjekt. Jag kommer aldrig att sluta ömka min 15-åring.
Om jag fick skriva ett brev till henne skulle jag inte vilja trösta och säga att det blir bättre och att de andra blir töntiga medan du blommar sent till en svan som flyger högst på klassåterträffen och det finns andra sammanhang som passar dig och du måste bara vänta vänta vänta, jag skulle vilja uppmana henne att skrika högre, slåss mer och ta Hötorgsgubbarna på snoppen. Man vet ändå aldrig om det blir bättre eller inte (särskilt inte om man är 15), bättre då att straffa sin orättvisa och absurda tonårsflickvärld med sin uppdämda vrede än att bara vänta på puberteten och bättre tider.