Två timmar om dagen så går jag alltså i en klass igen. Miriam hattar runt i bildsalen och jag hattar efter. Sedan när lektionen är över så går jag med Miriam och gänget till deras plats i rökrutan och sedan går jag hem.
Det är konstigt det där med klasser. Det är det intressantaste och obehagligaste sociala sammanhang jag hittills har upplevt. Det är något med positioneringen. Hela tiden måste man försvara sin position, eller flytta fram den eller i värsta fall tappa den. Det känns i luften att det är så. Det är som att allt betyder något, har en underton, något subtilt.
Det är ett under att det finns kraft över till själva undervisningen.
Men det är väl det det inte finns.