Jag läser om Samlaren av Fowles och blir fascinerad igen. Porträtten. Det är de som är viktiga, de är alltid det viktigaste. Och i Samlaren lever porträtten för mig. Jag önskar att jag kunde skriva så, som att jag hade något att berätta. Eller att jag kunde låna röster.
Jag tror att det handlar om fantasi. Jag har nog ingen vidare verbal fantasi. När det kommer till språk så är jag fast, jag kan inte fantisera i ord. Kanske är det dumt att jag fäster mig så mycket vid ord när det är så. De andra kommunikationsvägarna. De förblir ganska outforskade.
Fortfarande: Att få ner känslorna i magen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar