Jag såg "Slumdog millionaire" och blev lite berörd och besviken. Fin film på många sätt. Jag gillar musiken, antar att den förstärker den exotiska känslan.
Men varför känns det som riddaren och jungfrun. Alla prövningar utstås för jungfrun i slottstornet. Varför hon är så älskvärd framgår inte. Det enda man fattar är att hon är trasig och snygg. Hon är slutmålet och det räcker så.

Det är å andra sidan något jag ofta saknar i kärleksskildringar på film. Jag vill veta vad de pratar om! Man blir ju inte kär i någon utan en anledning. Och jag tänker mig att man oftast blir kär i någon som säger saker som är intressanta eller roliga eller som man vill höra och som är intresserad av vad man själv har att säga. Visst kan kroppsspråk och utseende vara tilltalande. Men man går väl inte genom svåra prövningar för att få vara med någon som har ett tilltalande kroppsspråk och utseende? Varför verkar det så?
Tänk när man har övervunnit hindren, tittat varandra djupt in i ögonen och älskat passionerat. Och så går det en vecka. Och vad gör man då? Fortsätter man att titta på varandra och när man tröttnat på det så har man sex och sedan tittar man på varandra igen? Eller kanske har man lite kuddkrig och skrattar saligt för att man kan vara så tokiga och avslappnade med varandra? Och sedan börjar stirrandet igen..

Det låter ju inte alls romantiskt.
Det låter tråkigt.

När ska kärleksparen på film och i böcker börja prata lite mer med varandra?