Idag på jobbet pratade vi om att skaffa barn (ett naturligt val av samtalsämne eftersom vi jobbar på en lekskola) Vi talade om ansvar, förlorad frihet och om curlingföräldrar. Jag har alltid haft en enorm längtan efter att skaffa barn. Jag tror och hoppas att genom att skaffa barn kommer jag att sluta sätta sig själv i första rummet hela tiden . För på något medvetet eller undermedvetet sätt gör man det alltid.
Längtan efter att skaffa sig ett barn för att sluta vara egoistisk är ju i sig själv något av det mest egoistiska man kan tänka sig. Jag vill jag skaffa barn för att jag vill ha trygghet en man familj och ett hem. Dessa tankar känns ganska otypiska för min generation. Samtidigt som jag vill vara ung lycklig mamma vill jag också göra karriär, hinnna resa och lära mig språk, ha en konstnärlig hobby vid sidan av, umgås med vänner, laga mat, sticka och sy saker, träna, odla, ha en sommarstuga. Vi är generationen som fick för många valmöjligheter. Jag är en enormt ickestresstålig människa. Ändå söker jag mig alltid till situatoner där det finns många valmöjligheter som stressar mig.
Jag är bara nitton år men jag har ingen aning om hur jag ska få ihop mitt framtida inbillade liv. Jag har inga möjligheter att prioritera eftersom jag lärt mig att det på något sätt är möjligt att få allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar