15 år

Jag sög girigt i mig minsta alkiskomplimang, lagrade dem i mitt självförtroende. Man måste hushålla när inte ens Hötorgsgubbarna ser en. Det här med att sålla komplimanger är en lyx. "Men de ropar ju och stirrar på alla!" så säger man bara om man är någorlunda välförsedd, man är någon, någon som blir ropad på av de som ropar på alla (det är ju uppenbart att annars är man ingen?). Runt omkring frodades kvinnligheten vill jag minnas, alla andra växte upp till sexobjekt som det sig bör och jag var kvar i mitt barnvakuum. Alltså ett asexuellt objekt. Vilken nitlott. Att vara full av tankar och ännu mera full av sexualitet och varken vara subjekt eller sexobjekt. Jag kommer aldrig att sluta ömka min 15-åring.
Om jag fick skriva ett brev till henne skulle jag inte vilja trösta och säga att det blir bättre och att de andra blir töntiga medan du blommar sent till en svan som flyger högst på klassåterträffen och det finns andra sammanhang som passar dig och du måste bara vänta vänta vänta, jag skulle vilja uppmana henne att skrika högre, slåss mer och ta Hötorgsgubbarna på snoppen. Man vet ändå aldrig om det blir bättre eller inte (särskilt inte om man är 15), bättre då att straffa sin orättvisa och absurda tonårsflickvärld med sin uppdämda vrede än att bara vänta på puberteten och bättre tider.

Photobooth på balkogen. (hej kära grannar)

Inspirationen

.

.



















.

Dagens

Idag har jag köpt utsmyckning till mig själv tills konsumtionshjärtat inte orkade mer, man blir så dödstrött av att handla. Imorgon ska jag ge bort saker i stället, det blir man inte lika trött av, men det är väl lika illa ur miljösynpunkt. Här ta det, jag vill inte ha det, här får ni Myrorna, vi låtsas att någon annan vill ha mina gamla kläder och att det blir en cykel. En circle of life. Att det går jämt upp och blir en win win situation. Alla blir glada, alla fattiga barn, alla vissnande regnskogar och hela trasiga planeten. Och jag blir snygg (och lycklig). Så leker vi.

Lista på saker jag inte ska bli när jag är stor.

1. Jag ska inte bli en arbetsnarkoman. Jag ska hellre bli lite lat.

2. Jag ska inte bli en martyr och plötsligt inse att ingen i hela världen fattar vad jag VILL egentligen. Jag ska inte slamra i skåpluckor. Då ska jag hellre slänga innehållet i skåpen i väggen.

3. Jag ska inte bli hundägare innan jag blir pensionär.

4. Jag ska aldrig bli realist. (speciellt inte i politiska sammanhang).

5. Jag ska inte bli ägare till två bilar (och allt vad det innebär).

6. Jag ska inte bli en sådan som behandlar barn som barn, höll jag på att skriva. Men typ. Jag ska lyssna på barn i min omgivning, särskilt mina egna om jag får några. Jag ska inte säga att jag vet vad jag pratar om när jag inte vet det.

7. Jag ska inte klä mig efter min ålder. I alla fall inte som ett medvetet val.

8. Jag ska inte bli en sådan som måste städa och laga god mat innan jag släpper in mina vänner i mitt hem. Och gud förbjude sedan ursäkta sig ändå för att såsen är färdigköpt.

Söndag

http://open.spotify.com/user/m.uddenfeldt/playlist/3IK0akbrA9Ss0ksIGJoTKM

Det här är den första listan jag gjort på ett tema. Annars har jag bara lagt in alla låtar jag tycker om i en lista som heter Rebeckas.
Om man vill ha den får man kopiera in länken i adressfältet.

Sex alltså. Bästa medicinen ever. Fattar inte att världen kan vara så orättvis att det är svårare att få lust (och därmed bra sex givetvis) när man som mest behöver det. Man borde få mer lust desto jävligare man mår. Så borde det vara. Desto mer stressad och nervös och spänd man är desto bättre orgasmer, det vore rimligt.
Och det här med mens. Man kan ju inte ha både mens OCH mensvärk. Det är bara för mycket. Ena könet kunde ta hand om värken och andra kunde ta hand om blodet, mycket mera rimligt!
Naturen är ju fullkomligt dåraktig. Jag överklagar.

Det värker inuti kroppen. Tänk att det är så fysiskt ändå. Kroppen säger ifrån liksom (men den preciserar inte vad som är problemet och den berättar inte hur det ska lösas så vad ska man då med värken till?).
Gode gud gör så att jag har ett stort fel på mig. Ge mig en diagnos och en medicin. Vill vara en sådan där som berättar i Vårdguidens tidning: "efter alla dessa år av ständiga problem förstod jag äntligen att det var järnbrist/för låg seratoninhalt i hjärnan/adhd/nedsatt sköldkörtelfunktion jag led av, ett problem som lätt kan behandlas/som man kan lära sig hantera med vissa hjälpmedel om man bara upptäcker det. Jag visste inte att man kunde må så här! Nu förstår jag varför jag alltid var så trött/varför saker andra kunde göra så lätt var så ansträngande för mig/varför jag var ledsen så ofta."
Har sedan länge gett upp drömmen om diagnosen egentligen men ibland kan jag inte låta bli att önska lite innerst inne.
Nyckeln till gåtan. Om den ändå fanns.