Kolla kolla jag testar detta med Dagens outfit och photobooth på samma gång.
Jag fattar verkligen varför så många ägnar sig åt det här!

Se upp för duktiga flickan.

Så här är det:
Ibland är jag en duktig flicka som slår knut på mig själv för att prestera, duga, vara bra, söt, omtyckt, respekterad av andra. Ibland blir jag orolig för att misslyckas och får spännningshuvudvärk, ont i magen och hjärtklappning.
Men så här är det också:
Ibland så är jag en målmedveten och självsäker flicka som vet att jag kan prestera högt och vill det. För att jag gillar att se resultat för att jag gillar att lära mig och för att jag vill komma på nytt och kanske på lång sikt förändra något i världen. För att jag har höga ambitioner och inte vill slösa bort min kapacitet.

Ovanstående beskrivning passar ganska bra in på till exempel min pappa också. Men jag har aldrig hört någon säga med beklagande ton att han är en stackars duktig pojke för att han är framgångsrik, siktar högt och får ont i magen av ansträngningen.

Duktiga flickor är inte bara en utsatt grupp. De är också en grupp som kommer få allt mer makt i samhället och som kommer att uträtta storverk. Vi må vara små, osäkra, bekräftelsetörstande och sönderstressade ibland men hur mycket media än fokuserar på detta så försvinner inte det faktum att vi ofta också är hänsynslösa, begåvade, arga, kreativa och övermodiga.
Vi är med största sannolikhet offer men vi är med ännu större sannolikhet också ett hot. Och jag tror att det märks på hur vi framställs.

Ville bara inte att den aspekten skulle försvinna.

Puss från en Prestationsprinsessa.

Helgen

Fyraårskalas med hemgjord prinsesstårta. Ickedokumenterad dans och Mintu på lördagkvällen. Redovisning av Miriams enskilda årsarbete på stora scenen. (Jag grät lite.) Bakismiddag hos Maja i Blackeberg. Sist i mitt rum på kvällen.

Bästa helgen på mycket mycket länge. Jag blir så orolig att detta sällsynta humör ska försvinna och att jag ska bli besviken. Det är fint när det är värt.

Jag har lånat lite bilder från Marcus (1,3,4) och morfar (2).

KVINNAN

Kvinnodagar, kvinnofrågor, kvinnorörelser, kvinnokämpar, kvinnoöden, kvinnoutskott, kvinnor hit och kvinnor dit.

Hej kära Kvinnan! Vem är du? Sitter du i kvinnoutskottet i EU? Är du misshandlad? Är du förtryckt? Har du anorexia? Städar du mycket? Är du ett sexobjekt? Lyssnar ingen på vad du säger? Är du vacker? Får du för lite betalt? Föder du barn? Är du prostituerad? Är du duktig? Är du lilla gumman? Är du våldtagen? Är du bortglömd? Är du en fitta? Har du dåligt självförtroende?

Och viktigast:
ÄR DU JAG?
Är mitt öde ett kvinnoöde? Är min blogg en kvinnoblogg? Är jag Kvinnan och är Kvinnan alla kvinnor?

Eller kanske ännu viktigare:
VAD FAN GÖR KVINNOUTSKOTTET I EU?

Pratar de om kvinnofrågor, om Kvinnans alla problem? Pratar de om mina problem? Planerar de inför kvinnodagen, alla kvinnors dag, min dag?

Vet inte exakt vart jag vill komma med detta.
Men alltså jämställdhet, mänskliga rättigheter och normkritik är inga kvinnofrågor. De rör inte mig och mitt kvinnoliv mer än vad de rör Marcus och hans mansliv.
Och min blogg är till exempel ingen kvinnoblogg. Den handlar inte om konkreta tips om mensskydd och intimvård för fittor och bör därför kunna angå personer av alla kön.
Jag är ingen kvinnokämpe. Jag är en kvinna som kämpar för förändring av normer. Men det är en annan sak.
Genusvetenskap är inte kvinnovetenskap.
Mitt öde må vara ett kvinnoöde. Men det är lika mycket ett svenskt medelklassöde. Eller ett waldorföde. Eller ett ungdomsöde.

Orla Kiely

Övergreppsnorm

"Att vara ung, kvinnlig skådespelare i en produktion med en mäktig, manlig regissör gör att hon kan se sig i ett hjälplöst underläge."

Apropå denna formulering i en artikel i Dn av Shottenius om sexuella trakasserier inom teaterbranschen . Naturligtvis är artikeln kritisk mot dessa mäktiga manliga regissörer.
Men varför känns det inte bra i magen när folk skriver på det här viset? Är det bara jag?
ungkvinnlighjälplös vs. mäktigmanlig.
Dessa typer av grova generaliseringar är såklart till för att på ett tydligt sätt åskådliggöra strukturer. Och det är såklart att strukturerna finns. Men att liksom jämt nämna kvinna och hjälplös i samma mening som om dessa egenskaper lever i en helig symbios kanske inte precis knäcker strukturerna.
Och varför får jag aldrig se statistik om hur många män som blivit tafsade på. Är det för att män aldrig upplever detta som kränkande för vadå en kvinna som tafsar är väl inte mäktig och elak utan vilsen och patetisk?

När någon tafsar så kan man känna sig liten, irriterad, rädd, arg, oberörd, kränkt, full i skratt, trött, smickrad, hämndlysten och massa olika saker.
Hur man än känner så är tafsaren en idiot, det är det enda som inte varierar.
Är man en riktig kvinna om man bara känner sig irriterad och full i skratt? Eller är det bara mäktigamän som får känna så?

Jag tänker att jag vill krossa övergreppsnormen.

Lite så här poserade de.
Jag föredrar nog när Jake gör det.
Tänker på 90-talshunkar. Hunk. Vilket ord.

Häromdagen så bestämde jag mig för att det var dags att unna sig något. Jag ville äga en sådan där tjock och seriös modetidning för det har jag aldrig gjort. Så jag gick till Akademibokhandeln för jag tänkte väl att tidningar i bokhandlar är seriösa och så valde jag den allra tjockaste med plast runt. Den var tung och dyr och jag öppnade den inte förän jag kom hem.
Besvikelsen! Det var ju bara som en enda lång american apparel-annons. Så otroligt rumpigt. Bara rumpor rumpor rumpor. Och hud. Och öppna munnar. Och kläder som skär in i springor. Typ vi skiter i alla konventioner, spränger alla gränser och ba fuck you pallar du inte trycket så kan du dra och för att manifestera detta så slänger vi fram.....en rakad fitta!
Jag har aldrig känt mig så lurad.
Är detta samtiden?
Tjejer som svankar vid bilar.
Jag tror jag spyr.