Fotbollsterapi.

Fotboll stör mig.
När jag tänker på hur många fler som hejar på ett fotbollslag än som hejar på feminism eller något annat som betyder något så blir jag frustrerad. Eller inte bara frustrerad utan arg, ledsen, rädd och hånfull. Jag kan komma på mycket som är dåligt med fotboll men det räcker nog inte för att förklara mitt starka agg.

Kanske åskådliggör fotbollen allt jag vill förtrycka hos mig själv?
Viljan att släppa taget och låta sig uppslukas av massan, förenas i ett gemensamt mål som inte behöver motiveras överhuvudtaget. Att inte reflektera utan känna instinktivt med laget; ett lag som man dessutom inte valt medvetet utan snarare bara hamnat i eller med. Att (om än bara i stunden) känna ilska och hat mot några som inte alls förtjänar det bara för att det känns bra och för att man uppmuntrar varandra.

Ja så måste det vara för jag känner ett starkt obehag bara av att skriva om detta som tycks mig så fasansfulllt. Fotbollen är väl i någon mån harmlös. Men mekanismerna får mig ändå att tänka fascism.
Och lite på Göran Hägglund.

Kanske ska jag sluta i terapin och bejaka fotbollen för att uppnå frid och sinnesro.